Gnagaren

Jag mår bättre än vad jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig tryggare och säkrare i mig själv, jag känner mig mer tillfreds med mig själv. Men mitt i allt så är det något som gnager inom mig. jag vill något mer, kanske något helt annat. Vill något som jag inte kan sätta ord på. Men det gnager inom mig. Jag har alltid haft den här känslan men den har bara varit en del av alla känslor av otrygghet, osäkerhet och frustration som jag burit på. Men i takt med att jag mår allt bättre blir gnagaren inom mig allt mera aktiv. Har funderat på vilket som är bäst, att döda eller föda gnagaren som bor inom mig, men det kanske till och med är bäst att inte bara föda den utan jag kanske till och med ska göda gnagaren. Gnagaren inom mig vet vad han vill men vi talar inte samma språk så jag förstår honom inte. Vi testar oss fram och jag går på känsla för att lista ut vad han vill för vi delar ju samma mål, jag lär mig hans språk ord för ord och jag märker tydligt om han är nöjd eller missnöjd med mina val. Om han finner ro så finner även jag ro. Jag gör gnagaren till min medresenär på livets väg, döper honom till Sökaren och vi beger oss längs en lång väg till synes utan slut. Ibland går jag av vägen och försöker mig på villovägar men han gör sig påmind genom sitt gnagande så jag tar mig upp på den stora vägen som leder mot vårt gemensamma mål.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback