Insikt
Klockan var strax efter två på eftermiddagen när jag satte mig för att äta frukost på ett café. På bordet framför mig stod en caffe latte, en scones med tillbehör och slutligen en bok som jag bara hade något kapitel kvar, precis lagom för mig att läsa innan jag skulle iväg till jobbet för kvällens arbetspass. Jag delade på sconesen och bredde på ett tjockt lager med crème cheese och skulle precis bre på marmelad när en gammal arbetskompis kom fram till mig. Han frågade om det var min frukost samtidigt som han skrattade men det lät mer som ett konstaterande och med ett leende la han till att han kände mig alltför väl. Jag log mot honom och försökte mig på en ursäkt till varför jag åt frukost vid denna tid på dagen när han tittade mig i ögonen samtidigt som han skrattade, fast det var mer ett skrockande och han sa att jag verkligen hade det bra, att jag verkligen njöt av mitt liv. Och då slog det mig att det var så här jag ville ha det. En frukost när det var morgon enligt min kroppsrytm, en frukost ute på ett stamcafé där jag var bekant med personalen som visste vad jag ville ha, en bok vid min sida och vänner att prata med. Att det skulle behövas att någon annan sa till mig att jag har det bra, att jag inte själv kommit till den insikten.