Att känna för

För något år sedan hade vi en a-lagare som, förutom att hon snattade, var våldsam och aggressiv mot kunder och personal. Även om hon var aggressiv och försökte slå eller sparka mig vid flera tillfällen så var det mest tragiskt. Att hon dessutom var så liten att det räckte med att jag höll i hennes axel när hon försökte sparka eller slå på mig för att hon inte skulle kunna träffa mig gjorde det än mer tragiskt. Efter att jag tagit henne för snatteri och hon lyckats få in en träff på mitt smalben så blev det slutligen rättegång och jag har inte sett henne på ett bra tag sedan dess. Men så nu har hon börjat handla i butiken igen den senaste veckan. Jag har inte sett henne ta något än så länge men hon fick ett av sina berömda utbrott på kunder och personal häromdagen och hon kallade oss för horor, kukar och fittor. De flesta blir rätt tagna av hennes utbrott men jag känner mig rätt oberörd av utbrotten. Igår innan jag skulle börja morgonens arbetspass så gick jag en promenad med hundarna uppe vid min lokala kyrka och där låg hon och sov på en parkbänk i den kyliga och dimmiga gryningen. Att se henne ligga där och sova, hemlös och ensam, det berörde mig mycket mer än utbrotten. När jag blev kallad för jävel, kuk och fick höra att jag skulle minsann dö under kvällens arbetspass så kunde jag inte låta bli att känna för henne och undra hur hon varit innan och vilken resa hon genomgått.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback