Åke Englund

När pappa dog förändrades hela mitt liv. Jag tog över sysslor som min mamma skött tidigare då hon inte längre tycktes klara av enkla saker som att byta blöjor på min bror, laga mat eller diska. Det var som att mamma tog ett steg tillbaka och jag fick träda fram och in i rollen som vuxen. Jag såg mig som vuxen trots att jag bara fyllt tio år. Om jag innan var som ett barn, talade som ett barn och hade ett sinne som ett barn så blev jag istället som en vuxen, talade som en vuxen och tänkte som en vuxen. Jag lade bort allt vad barnsligt var, som tioåring blev jag vuxen. Det var inget konstigt då det var som krävdes av mig. Långt innan jag blev tonåring såg jag mig som vuxen, sågs av andra som vuxen trots att jag fortfarande var ett barn. Och trots att jag gjorde allt för att glömma barnet som jag en gång varit så levde han kvar inom mig och likt en skugga har barnet alltid funnits där och när jag väl blev vuxen och flyttade hemifrån så följde skuggbarnet med. När det är ljust omkring mig syns han inte men när jag hamnar i situationer där ljuset slåss med mörkret så växer skuggbarnet. Ibland tar skuggbarnet över och jag tror att ingen ser mitt nuvarande jag utan att de bara se det sårade, osäkra och ledsna skuggbarnet. När någon blir arg på mig, när jag blir osäker och när jag inte orkar med vardagen så tar skuggbarnet över, och även om jag vet om att ingen ser skuggbarnet så fångas jag in i skuggbarnets mörker och går vilse i den karga ödemarken där skuggbarnet tillbringat sitt liv.