Åke Englund

Ensamhet kan göra de konstigaste saker med människor. Jag möter dagligen ensamma människor som har problem med att hantera relationer med andra människor. De pratar högt till alla och ingen. De snattar, inte för att de behöver utan mer som ett rop på att någon ska se och höra dem. De kladdar och tar på andra människor som de inte ens känner. När jag möter dessa människor i min vardag så väcks en del av mig, en del som förstår att dessa människor antagligen inte märkt att de gått över en gräns och därför inte förstår att de, i olika grad, klarar av ett normalt umgänge med andra människor. Men samtidigt så är de i desperat behov av att existera i ett sammanhang, men detta desperata behov får dem bara att sticka ut ännu mer. Vilket i sin tur får deras behov att bli än större.
Jag lever också ensam och har ärligt talat ganska svårt att se mig själv leva tillsammans med någon i framtiden. Visst, jag vill leva tillsammans med någon men tanken på att leva tillsamman med en annan människa skrämmer mig samtidigt. På något plan så är jag rädd för att förlora mig själv, att inte orka stå upp för mig själv. Jag har levt och ”funnits till” för andra under så stor del av mitt liv att jag inte är beredd att ge upp den frihet och det liv jag nu lever. Samtidigt så vet jag man utvecklas och får enormt mycket i ett förhållande, det förhållande som jag levt i tidigare gav mig mer än vad jag kan beskriva i ord. Men att börja om från början och kanske ge upp ”för mycket” av min vunna och förvärvade frihet känns skrämmande. Samtidigt så vill jag inte bli som de kunder jag möter dagligen i mitt arbete, oförmögna att kommunicera på ett normalt sätt med sin omgivning.