Åke Englund

Jag har en ganska enkel regel när jag arbetar. Jag säger ”Hej!” till alla vars blick möter min blick. Jag slipper fundera på om jag känner personen tillräckligt för att hälsa och jag hoppas och tror att jag uppfattas som glad och trevlig. Men det blir inte alltid rätt. Idag när min och en kvinnas vägar möttes under mitt arbete så tog jag ett steg åt sidan för att hon skulle kunna ta sig en kundkorg och gå vidare in i butiken. Eftersom våra vägar, och våra blickar, möttes så log jag och sa ”Hej!” men det möttes inte av ett ”Hej!” tillbaka utan istället tryckte hon kundkorgen mot sin barm, spände blicken i mig och frågade mig med hård och bestämd röst: Hur kan du säga hej till mig! Du säger hej till mig varje gång jag är handlar! Jag känner inte dig! Du känner inte mig! Efter att öst ur sig dessa frågor fast mer i form av aggressiva påståenden så trängde hon sig förbi mig, fortfarande med korgen tryckt mot sin barm. Då vi stått i butikens entré var det lite trångt så jag puttades åt sidan av hennes korg men jag var för paff av hennes utbrott för att reagera.