Åke Englund

Det sägs att den utan tvivel inte är riktigt klok. Själv har jag en tendens att fastna i tvivlets kvicksand. I synnerhet när det gäller mina föreläsningar och ju mörkare årstiden blir och desto längre bort säsongen med föreläsningar ligger, desto större blir mitt tvivel på om jag ska fortsätta föreläsa. Men så möter jag någon som varit på en av mina föreläsningar och tvivlets mark upphör att vara kvicksand och blir istället till fast mark, kanske inte asfalt men ändå fast mark. Under kvällens arbetspass var en kille och en tjej inne och handlade, killen brukar alltid välja min kassa när han handlar så jag kände igen honom. Vi brukar inte prata något utöver det vanliga hej/var det bra så?/det blir…/hej då men nu fick vi lite mer tid över då det inte var några andra kunder som skulle betala. Och efter att ha småpratat en stund så visade sig att jag hade varit och föreläst i hans klass och han tyckte att jag var ”jättebra”. Han frågade om jag fortfarande föreläste och uppmuntrade mig att fortsätta då han tyckte att jag var den bästa föreläsare han hört. Hans uppskattning och uppmuntran minskade på mitt tvivel inför att fortsätta med föreläsningar och han gjorde definitivt min dag.