Att tappa orken
Vissa dagar känns så högljudda. Märker det inte förrän kvällen närmar sig och jag är ute och går med hundarna. Mörkret har lagt sig och stadens ljud börjar lägga sig, dagens ljud och stress börjar domna bort och man blir ensam med sig själv. Det finns dagar då jag tröttnar på att leva i ett konstant kaos, även om de som känner mig bäst säger att jag inte fungerar om jag inte får leva på gränsen till sammanbrott. Och ofta känns det som att jag lever konstant på gränsen till sammanbrott, försöker styra ett skepp, plåstra ihop en skadad kropp. Försöker vara förstående, visa ödmjukhet, vända andra kinden till. Jag är bra på det men ibland så tappar jag orken, tröttnar på alla ljud. Drömmer mig bort till en villa i ett lugnt område, ett vanligt dagjobb och en man att komma hem till och laga mat tillsammans med. Men så väcks jag ur drömmen, söker mig ut till gränsen, dras mot ljuden och njuter av att pressa mig till det yttersta. Hittar gnistan igen.
Jag är tacksam för:
· Min chef för att han gick mig så väl till mötes när jag rört till det.
· Tobbes stöd på jobbet när jag tappade orken idag.
· Att Fredrik tog sig tid att lyssna på mig när jag tappade orken idag.