Åke Englund

Jag har tagit på mig att skriva för RFSL Borås medlemstidning. Jag har tidigare skrivit för dem men slutat på grund av att det varit ganska krävande att producera dessa texter. Men jag har blivit tillfrågad om jag vill skriva lite igen och jag har tackat ja och den första texten är egentligen en utveckling av det tacktal jag höll när jag tog emot årets HBT pris. Den publicerades för några dagar sedan i RFSL Borås medlemstidning och på deras hemsida men jag tänkte även ta den här på min blogg då den sammanfattar mycket av mitt tänkande kring varför jag arbetar med ämnet homosexualitet.

Varför gör jag det här?

Under en av mina föreläsningar fick jag frågan av en elev varför jag åker runt och föreläser om hur det är att leva som homosexuell. Innan lektionen hade jag stått och tittat ut genom fönstret, samtidigt som jag såg skolgården tömmas på elever som skulle till sina lektioner kunde jag bakom mig höra skolsalen fyllas av elever som skulle lyssna på min föreläsning, och jag tänkte samma tanke som jag alltid tänker innan en lektion. Varför gör jag det här? Någon vecka innan denna lektion hade jag varit med i en radiodebatt om könsneutrala äktenskap och minuterna innan sändningen skulle starta tänkte jag åter igen samma tanke. Varför gör jag det här? Ytterligare en vecka tidigare satt jag sent en kväll och skrev en replik på en debattartikel till Borås Tidning. Jag hade arbetat kväll och varit ute med hundarna så när jag till slut satte mig ner för att skriva hade klockan passerat midnatt och jag tänkte för mig själv. Varför gör jag det här?

Ja, varför gör jag det här? Varför väljer jag att prata inför skolklasser om hur det är att leva som homosexuell, i synnerhet när jag är rädd för att tala inför stora grupper. Varför väljer jag att argumentera i radio mot en person som anser att låta homosexuella få ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella, är samma sak som att låta människor gifta sig med djur eller låta föräldrar få gifta sig med sina barn. Varför sitter jag sena kvällar och nätter och skriver repliker på debattartiklar som rör ett lagförslag som med all säkerhet kommer att gå igenom.

Jag tror att det finns flera anledningar till att jag gör det här. Att stå framför en skolklass är en helt fantastisk känsla. Ett klassrum fyllt med lyssnande, engagerade och nyfikna elever som ställer frågor om allt från hur man vet om att man är homosexuell, till om någon sagt upp sin vänskap med mig när jag kommit ut. Jag älskar adrenalinruschen som jag får under en radiodebatt, den påminner mycket om den känsla jag har de första minuterna när jag står framför en skolklass. Jag medverkar i radiodebatter för att jag tror, och upplever att min förmåga att bevara lugnet i debatternas hetluft är en tillgång. Jag sitter sena kvällar och nätter skrivandes debattartiklar, repliker och insändare för att jag älskar att formulera mig, hitta brister i motståndarens argument och finna egna motargument. Jag älskar utmaningen och tidspressen när jag arbetar med en text. Men det som kanske mest av allt svarar på frågan varför jag gör det här, är att jag ger andra det jag själv aldrig fick. När jag gick i skolan trodde jag under lång tid att jag var den enda som kände det jag kände. Jag upplevde att det inte fanns någon som jag kunde anförtro mig åt, och att leva med den hemlighet som min homosexualitet innebar, satte djupa spår i min självkänsla.

Nu i vuxen ålder innebär varje lektion att jag kanske får möjlighet att ge någon den förebild som jag aldrig hade. Varje radiointervju innebär att jag genom mitt lugn och min saklighet får motståndarens argument att verka föråldrade och fördomsfulla. Varje debattartikel, replik och insändare ger mig möjlighet att ge andra ord och argument för att försvara homosexuellas rättigheter och möjligheter. Jag gör det jag gör för att ge andra den förebild jag aldrig hade. Jag gör det jag gör för att ge andra den röst jag saknade. Jag gör det jag gör för att ge andra orden och argumenten jag led brist på.