Hårdhudad?
Ibland funderar jag på vart gränsen går för när jag ska reagera på klumpiga eller rent homofoba utfall. Var med en händelse häromdagen som fick alla i rummet att tystna och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera så jag ignorerade kommentaren och lämnade rummet i ett annat ärende. Inom mig gick jag igenom händelsen om och om igen osäker på om jag verkligen hört rätt. Insåg snabbt att kommentaren inte handlade om mig utan handlade mer om den som uttalat orden. Samtidigt så kom orden så spontant vilket jag tolkar som att de var personens ärliga åsikt om mig. Försöker jag bara hitta en förklaring till personens beteende för att det ska bli enklare att hantera händelsen? Jag började automatiskt att skämta om kommentaren med en vän och vi insåg båda hur absurt det är att vi kan skämta om precis allt, även något uppenbart kränkande mot oss själva. Har jag blivit så hårdhudad och nästintill immun mot nedsättande kommentarer att jag inte ens kräver en ursäkt? Nu något dygn senare har jag gått så långt i mitt inre tänkande kring händelsen att jag inte känner mig sårad eller kränkt längre. Likt ett ostron som kapslar in en ful sten med vacker pärlemor, så har jag kapslat in kommentaren i en hinna av förklaringar, humor och hård hud så att jag klarar av att hantera händelsen.
"Det är särskilt de svaga och känsliga människorna som har lätt till vrede. De såras av mycket som starkare naturer inte fäster sig vid"
-Francis Bacon