Åke Englund

När jag var 10 år dog min pappa i cancer. Uttrycket att en pojke blir man den dag hans far dör blev en verklighet för mig. Min verklighet blev en situation där det inte fanns någon möjlighet för mig att sörja min pappas död. Min verklighet blev en situation där vuxenvärlden i min omgivning befolkades av människor som inte var förmögna att hantera sin sorg och därför tog ut sina brister och svagheter på mig. Min verklighet blev en situation där jag blev beroende av en alkoholist nycker. I denna verklighet upptäckte jag att jag känslomässigt och sexuellt attraherades av killar istället för tjejer, en upptäckt som jag blev livrädd för att någon skulle förstå. Mitt fokus i livet blev att gömma vem jag var, vad jag kände. Mitt fokus blev att undvika de vuxna i min omgivning skulle ta ut sin sorg, sin bitterhet eller sitt fyllehumör på mig. För att överleva slutade jag att drömma. Jag gav upp mina drömmar för att drömmar stod för något jag upplevde att jag aldrig kunde nå eller få. Att drömma var bara smärtsamt och min värld var tillräckligt smärtsam i dess kalla verklighet.
Nu har något hänt, jag har i vuxen ålder börjat tillåta mig att drömma och jag har upptäckt att jag har många drömmar, jag har så mycket jag vill göra. Jag vill uppleva saker, jag vill känna saker. Jag har även fått modet att följa upp mina drömmar. Det känns som om mina drömmar om vad jag vill göra, är svaren på frågor som jag inte formulerat ännu.