Åke Englund

Häromdagen var det en äldre man som ropade på mig när jag tog hand om kundkorgarna. Jag kände igen honom som en krävande kund som oftast har en brysk attityd när han handlar. Mannen stod mitt i kön när han ropade på mig och ville att jag skulle komma och möta honom när han var färdig med sina varor. Jag såg hur alla reagerade på att han ropade bestämt åt mig att komma och möta honom och jag stålsatte mig lite inför vad som komma skulle medans jag gjorde färdigt med kundkorgarna. Som regel har mannen något att anmärka på så jag började automatiskt förbereda mig på att hantera hans klagomål, något han verkar tycka att jag är bra på för han vänder sig oftast till mig om han upplever att något inte fungerar i butiken och han verkar som regel nöjd med min insats.

När jag kommer fram till honom efter att jag har avslutat arbetet med korgarna och han har betalt sina varor ser jag honom i ögonen och stänger av allt omkring oss. Istället för att tycka att klagomål är jobbiga och börja önska att jag vore någon annanstans så lägger jag istället allt fokus på att vara närvarande i ögonblicket. Jag brukar försöka att se det som att klagomålen ger mig en möjlighet att bli bättre på någonting och att det som regel är jobbigt för kunden att ta framföra klagomålet. Om jag visar att jag lyssnar och tar kunden på allvar så brukar kunderna lugna sig snabbt för att de känner att någon verkligen lyssnar på dem och tar deras klagomål på allvar. Det är inte alltid jag lyckas och orkar men som regel fungerar det väldigt bra.
När vi börjar prata visar det sig att han inte har något klagomål utan han ville berätta att hans fru har dött. Kände mig lite ställd av det han berättade och av att han hade ett behov att prata med mig om att hans fru hade dött. Men vi pratade en stund om vad som hänt och hur länge de hade varit gifta. Jag stängde av alla ljud omkring oss och lyssnade på hans berättelse, kände hur mina ögon började tåras när vi pratade men jag höll tillbaka tårarna. Jag lade min hand på hans axel och tackade för att han berättat för mig om vad som hänt. Han tackade för att jag alltid lyssnade på honom och gick sedan. Kände mig tagen av hans berättelse och som ett snabbt ökande regn kom alla butikens ljud mot mig och jag återgick till mitt arbete. Mina arbetskompisar frågade vad mannen ville och jag visste inte vad jag skulle svara, visste inte varför han valde att prata med mig och orkade inte riktigt förklara så jag svarade något undvikande. Gång på gång fascineras jag över alla möten jag får i mitt arbete.