Åke Englund

Dagen efter ambulansfärden, sov 10 timmar inatt utan problem, det var ett tag sedan. Vad hände nu igår? Jo, jag har under flera års tid fått återkommande bröstsmärtor, när jag får smärtorna så känns det som om att man hugger en kniv i hjärtat på mig och ibland kan jag inte ens stå upp. I början förknippade jag smärtorna med stress men efter ett tag märkte jag att det inte alltid gick att koppla ihop smärtorna med stress men det fanns ständigt en oro för att det skulle ha med hjärtat att göra. Men jag är ju inte en person som springer hos läkaren i tid och otid, tvärtom, bland det svåraste man kan göra är att få mig att gå till en doktor om jag har ont någonstans. Fredrik har under flera år försökt få mig att kolla upp bröstsmärtorna och det var först när vi gjort slut som jag tog mig för att kolla upp smärtorna. Dessvärre kom jag till en doktor som inte kändes alltför engagerad. Han lyssnade lite med ett stetoskop och ställde lite frågor innan han kom fram till att jag hade en inflammation som inte gick att bota utan att använda medicin som gav alltför stora biverkningar.

Igår kväll när jag kom ner för att börja arbeta efter min rast så kände jag smärtorna men försökte att dölja dem för mina arbetskompisar, en kund märkte av det efter ett tag när jag började få svårt att andas. Efter ett tag så märkte även en arbetskamrat på mig att jag hade ont, hon såg då till att jag blev avbytt så att jag fick vila lite. Jag märkte snart att smärtorna var mycket större än vad de brukar vara så jag gick upp på kontoret och ringde Fredrik, han blev naturligtvis orolig och sa åt mig att åka till sjukhuset, jag sa som vanligt att det inte behövdes men under tiden vi pratades vid så blev smärtorna så stora att jag försökte att lägga mig på skrivbordet på kontoret. Fredrik och jag la på och jag försökte att stå upp, fast besluten om att jag skulle gå ner och jobba, jag hade varit borta på tok för länge. Men att resa sig upp gjorde att jag nästan ramlade ihop av smärta så jag la mig på konferensbordet. Rebecca hjälpte mig att lägga mig i framstupa sidoläge och de gick det lättare att andas. Trots min motsträvighet lyckades hon övertala mig att ringa sjukvårdsupplysningen och efter ett samtal med dem blev situationen som så att antingen skulle de ringa ambulans eller så skulle jag göra det. Så jag kröp till korset och ringde ambulans, medan jag väntade på ambulansen så ringde jag upp Fredrik igen och berättade att jag ringt ambulans och att jag skulle upp till sjukhuset. Ambulansen var där på några minuter och jag fick åka med till sjukhuset. Tack och lov tog de ut mig bakvägen så jag slapp ligga på bår genom butiken. I ambulansen tog de en mängd prover och ställde massor med frågor, precis som när jag bröt handleden så höll jag på att hamna i chock på grund av smärtorna men jag lyckades klara mig den här gången. På sjukhuset fick jag den näst högsta prioriteringen så jag fick gå igenom en mängd undersökningar och träffa läkare nästan på en gång. Jag var kopplad till alla slags maskiner och det blinkade, tutade och kom ut papper ur alla maskiner omkring mig tyckte jag. Slutresultatet visade dock att jag inte hade hjärtproblem utan att jag har en infektion som täcker nästan hela bröstkorgen på vänster sida. Jag har fått mediciner mot smärtan och infektionen och jag var hemma samma kväll skönt nog, mina arbetskompisar var beredd att ta hand om hundarna men det behövdes inte. Ringde Fredrik på en gång när jag kom hem för att berätta att allt gått bra. Han frågade om jag blivit sjukskriven vilket jag inte ens tänkt på, naturligtvis har han rätt men jag tycker inte om att vara sjukskriven och blir jag inte tvingad så hoppar jag helst det. Bara för att toppa det hela så var det totalt kaos på jobbet idag och jag tog på mig att jobba 2 skift idag?