Spegling
Speglar mig i det jag skriver. Speglar mig i mitt fotograferande. Speglar mig i de människor jag möter i mitt arbete. När jag skriver skildrar jag alltför ofta smärtan jag bär inom mig. När jag fotograferar är det alltför ofta det mörka som mitt öga fångar. När jag möter människor i jobbet är det ofta deras smärta jag känner. Ibland vill jag kasta min laptop över ett stup och hur den studsar mot klippväggar under färden ner innan den, med all text i sitt inre krossas mot den avgrundsdjupa ravinens botten. Jag vill måla över kamerans lins med den svartaste av färgpalettens nyanser och göra den obrukbar, jag vill förblinda dess allseende lins. Alla jag möter i mitt arbete vill jag linda in i bandage och plåstra om för att linda deras smärta och läka deras sår. Tittar på mig själv i spegeln, fantiserar om att göra som man gör i en del religioner där man täcker över speglarna när någon dött för att slippa sin egen smärta. Men jag släcker ljuset, går ut ur rummet och stänger dörren bakom mig. Bär smärtan inom mig.