Åke Englund

Dagar, veckor och månader går och jag trivs allt bättre med det liv jag lever. Jag upplever en större lycka, en högre kvalitet på det liv jag lever och mitt sociala- och arbetsrelaterade schema är fullbokat månader framåt. Jag upplever varken saknad eller behov av en kärleksrelation vilket dock tycks vara till stort förtret för många i min omgivning. Till viss del kan jag förstå detta då jag är en konstant spanare, jag älskar det vackra i livet och jag blir lätt förälskad i det, och de vackra. Detta spanande och sökande efter det vackra kan säkert ge intryck av att jag desperat söker någon, att jag söker någon att vara tillsammans med. Och visst, jag vill leva med någon som jag älskar, jag vill dela mitt liv med någon. Men inte nu, jag känner ingen saknad efter en relation utan är väldigt tillfreds med att leva som singel. Och idag när jag fikade med en vän och diskuterade detta så lyckades jag sätta ord denna känsla, detta tillstånd. "Jag spanar men jag söker inte". En mening som så väl visar på närheten mellan två närliggande handlingar men samtidigt visar den på det avståndet mellan handlingarnas betydelse.