Åke Englund

Första advent. Julen närmar sig. Så mycket tankar och känslor som förknippas med denna högtid. Jag både fascineras och vill glömma. Känner ingenting samtidigt som jag känner så mycket. Har en nästintill barnslig fascination för julen, älskar ljusen och stämningen. När jag går genom butiken och hör julmusiken känner jag stämningen och förnimmer smaker av jul. Pepparkakor och glögg, julskinka och rödkål. Lustigt nog så gör sig inga minnen av en full morfar sig påmind, ingen saknad av min familj av den familj jag lämnat bakom mig. Kan mest känna en slags behov av att lugna människors oro när frågan om julklappar och julfirande kommer på tal och jag berättar att jag inte köper speciellt många julklappar och att jag oftast firar jul själv. De flesta verkar inte veta hur de ska reagera på detta och jag kan fortfarande efter alla dessa år och alla dessa egna val ändå finna mig känna känslor av att behöva lugna dem.