Konsten att skrika i kör

Jag är i Stockholm över natten för att gå på en utställning som jag även ska skriva om för Borås Tidnings räkning. När jag ändå är i Stockholm så har jag passat på att se en teaterföreställning om homosexualitet och en dansförställning om homosexualitet, religion och tolerans. Både teatern och dansföreställningen var bra och gav en hel del att tänka på, så för att avsluta kvällen på i ett lite lättare tonläge så bestämde jag mig för att se en film, jag har ju bara varit på bio två gånger den här veckan så en tredje film kan ju inte bli fel. När jag skulle köpa biljetten så ställdes jag inför ett för mig ganska vanligt dilemma, jag hade ju sett de flesta filmerna som visades. Men det gick en film som jag inte sett, Twillight hette den och jag visste egentligen bara att det var en vampyrfilm som är baserad på en serie ungdomsböcker som tydligen ska vara ganska populära. När jag väl stod i kön för att gå in i biosalongen så märkte jag att kön var ovanligt lång och när jag tittade på bioaffischen som hängde på väggen framför mig så visade det sig att det var premiär på filmen och att salongen var fullbokad av förväntansfulla fans som läst böckerna och detta var nog årets händelse för dem. Publiken bestod till 90 procent av tjejer i tonåren varav många var sminkade som vampyrer. Jag a märkte till dessa små detaljer men jag hade ännu inte insett vidden av det hela. När filmen började så kom de första skriken när filmens namn dök upp i förtexterna. Skriket lät som en visselpipa som skar genom trumhinnorna likt krita som dras snabbt över en griffeltavla. Detta skrik skulle komma att upprepas när varje ny rollfigur som gjorde entré, dessa huvudsakligen tjejer kunde sin historia. För varje scen som var av betydelse för filmens handling, för varje kärleksscen och för varje scen där det var lite naken hud så återupprepades skriket. Det fanns ett fåtal som regerade med att hyssja och ropa tyst men de var ingen match för dessa hardcorefans som bokstavligen vädrade blod. Det här är sådan publik som jag drömmer mardrömmar om i vanliga fall. Men nu skrek jag samma tjejskrik inombords och i kör med resten av publiken för det var en romantisk, rolig och spännande vampyrfilm med killar i huvudrollen som var snygga nog att dö för. Eller åtminstone snygga nog att få mig utan större betänkligheter blotta min nacke och till skillnad mot tjejen i filmen så skulle inte jag tveka inför erbjudandet att bli vampyr och leva för evigt med vampyren Edward.'


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback