Ett stilla regn
I mitt arbete som butiksbiträde tillhör det den dagliga rutinen att prata väder med kunderna. När många diskuterar vädret så tror jag i mångt och mycket att det för många handlar mer om att använda sig av samtalsämnet vädret som verktyg för att umgås och få mänsklig social kontakt. Samtidigt så är Borås med dess regn idealiskt för att diskutera vädret, eller framför allt för att kunna använda vädret för att ha något att klaga på. Själv bryter jag mot normen då jag tycker om regnet, framför allt under vinterhalvåret då regnet effektivt driver bort snön. Ikväll när jag var ute på kvällspromenad med hundarna efter arbetet så duggade det lätt och jag lät regnet svalka mitt ansikte och skölja bort dagens känslor, dagens mask som man ibland tar på sig för att kunna kämpa sig igenom dagen. Känslan av regnet som mötte mitt ansikte var en känsla av svalka för en brännskadad själ, en känsla av att renas och födas på nytt. Regnet som alla tycks klaga på kan vara frigörande, rengörande och magiskt.
Nu fick du mig att komma ihåg att jag älskade att vara ute i regnet som barn, bara stå och blunda med ansiktet mot regnet. Men det var innan "vattenfast-mascara-my-ass" och "hår-som-blir-lockigt-bortom-all-sans-i-regnet" tog över. Tur är i alla fall att man får samma känsla efter ett regn som alltid, att dagen liksom blir lite renare och friskare än vanligt.. och minnen av hur livet kändes innan, dom försvinner aldrig...