Åke Englund

Jag är inte särkilt förtjust i snö och kyla, tvärtom så tycker jag om Borås just för att det aldrig blir några riktiga vintrar här. I en idealvärld så skulle det komma snö den första advent som låg kvar till strax efter nyår, snön skulle dessutom bara ligga där det i vanliga fall är gräs, buskar eller träd. Som en slag stämningshöjare. Men så idag när jag kom ut från arbetet efter att ha arbetat kvällspasset så hade det snöat och bilarna och gatan utanför min arbetsplats var täckt med nyfallen snö som var perfekt att göra snöbollar med. Jag kom ut strax efter en arbetskompis men när jag kom ut genom dörren så kunde jag inte se honom någonstans, däremot så kunde jag höra gränden bakom min arbetsplats fyllas av hans skratt och strax därefter såg jag att han stod bakom en bil med en snöboll i handen och ett stort leende på läpparna. Jag var en lätt måltavla och snöbollen träffade mig några sekunder senare. Jag avskydde snöbollskrig som barn men som vuxen, och min avsky för snö till trots, så finns det en slags magi i snön, en magi och en glädje med ett löfte om skratt och lek. Våra skratt fyllde gränden och lite av julstämning, magi och lycka låg som en energi i luften.