Åke Englund

Jag stoppade en alkoholist som snattat varor. Han gav mig varorna och bad om ursäkt och förklarade varför han tagit varorna. Han lovade att det aldrig skulle hända igen och grät. När han nästan slutat gråta började han gråta igen och sa: det var inte meningen och jag kommer aldrig att göra det igen, jag skäms så att det var just du som såg mig för du är den enda som ser mig, den enda som ser mig i ögonen. Ingen annan ser mig, alla andra vänder bort blicken men du ser mig varje gång jag handlar av dig. Jag brukar panta en burk i taget bara för att få stå i din kassa och känna att du ser mig, känna att någon ser mig.

Under en utbildning var en av lärarna en aning rund om magen. Jag är trött för jämnan och ovan vid att sitta ner under längre stunder så jag lutade mig fram och fokuserade på läraren, hans runda mage och hans lektion. Tröttheten tog ut sin rätt och det som läraren pratade om tycktes låta som ett enda långt mummel. Efter en stund började hans mage växa likt en ballong och till slut blev hans mage så stor och fylld med så mycket luft att han långsamt lyfte från golvet. När han svävade en bit över golvet så blev trycket för högt och mannen sprängdes i tusen ballongbitar. Smällen av mannen som sprängdes i tusen bitar fick mig att rycka till och rycken fick mig att vakna ur min dröm och återvända till lektionen. Läraren stod framför whiteboarden, hel och i sin ordinarie storlek. Han skrattade liksom alla omkring mig men jag var inte säker på om det var något han sagt som fick dem att skratta eller om de förstått att jag somnat så jag skrattade och låtsades hålla med och lektionen fortsatte.

En kille som handlade i min kassa under kvällen berättade att han blivit arg och ville slå mig när han insåg att jag var extra trevlig mot honom eftersom jag tyckte att han var snygg. Men så hade han diskuterat det med sin kompis och kompisen hade bara skrattat åt honom och sagt att det var en otrolig komplimang att även killar tycker att han var snygg. Så efter att han funderat ett tag så hade han ändrat sig och numera handlade han alltid i min kassa efter jobbet för att höja sin dag. Som så ofta log jag och skrattade, och han önskade mig en trevlig kväll när han gick iväg. Det var ju trevligt för honom att han utvecklats tänkte jag för mig själv, en aning skrämmande att han ville slå ner mig när han upplevde att en kille tyckte att han var snygg. Det blir extra ironiskt då jag inte tycker att han är det minsta snygg. Alltihop har bara varit en produkt av hans fantasier, rädslor och förväntningar.

När jag växte upp stod min morfar och mormor för traditioner likt midsommar, jul och påsk. När jag kom ut som homosexuell och kontakten med min familj bröts så blev det början till traditionernas sönderfall, i synnerhet då traditioner i mångt och mycket har att göra med religion, familj och mat. Allt detta är saker som jag fått omvärdera och återskapa i vuxen ålder och som singel, i synnerhet när jag arbetar på en arbetsplats som har öppet 07-22 hela året. Det känns lite tomt och sorgligt samtidigt som jag ser att så många upplever sig fångna i traditioner och rutiner som de själva inte skapat eller känner sig förmögna att ändra eller omformulera så att de passar deras liv. Jag kan förnimma minnen av känslor från min barndom när jag smakar på inlagd sill eller gravad lax. Min morfar och mormor gjorde all mat från grunden på ett sätt som jag med största sannolikhet inte kommer att uppleva igen. Då min morfar var präst så kom även detta att påverka påsken på ett sätt som jag idag heller inte kommer att uppleva på samma sätt. Slutligen var ju morfar och mormor den familj som jag inte längre har även om jag ser Fredriks familj som min. Så utan närvaron av religion, familj och mat har arbetet blivit mitt substitut. Ett arbete där jag tillbringat långfredagen, påskafton, påskadagen och även kommer att tillbringa annandagen. Det enda som avslöjar att det är påsk är påsktallriken jag äter till kvällsfikat efter arbete och påskpyntet i entrén till butiken jag arbetar i.

För några år sedan gjorde jag min första längre resa tillsammans med en kompis och efter det har jag fått blodad tand för att resa långt och vara borta en längre tid. Nu i sommar blir det en månad i New York, förra året var jag en månad i San Francisco, året innan dess var det en månad i New York och innan dess var det en månad i Thailand. Men min första resa gick till Brasilien och häromdagen hittade jag dagboksanteckningar från den resan. Att resa är ett äventyr i sig och jag har en tendens att vara med om lite udda upplevelser men jag hade bilden av att jag huvudsakligen hade dessa upplevelser när jag reste på egen hand. Men när jag läste anteckningarna från vår Brasilienresa så insåg jag snart att de anteckningar som berörde mig var aningen udda och roliga så här i efterhand och att jag är med om udda saker när jag reser i sällskap med andra. I början finns det återkommande anteckningar om att jag tillbringat dagarna med att vandra omkring i de städer och byar som vi besökte medans min kompis huvudsakligen solade. Men efterhand börjar anteckningarna om mig ändra form och bli lite mer udda. Den första anteckningen som visade på att saker började förändras var meningen: Åke full, mkt bra dag. Nästa anteckning: Åkte båt, klappade delfiner, Åke styrde båten. Nästa anteckning: gick ut på kvällen, Åke blev nästan rånad. Nästa anteckning: Dagen efter Åke's födelsedag, Åke överfallen av horor. Som sagt var, att resa är ett äventyr i sig.

När jag kom hem från promenaden med hundarna så kändes det som att all luft gick ur mig. Trots att det ännu inte var alltför sent på kvällen så var det mörkt ute, och när jag satte mig ner i det mörka vardagsrummet så tycktes rummets mörker svepa sig runt mig likt en filt. Jag insåg att jag fortfarande höll i telefonen trots att jag avslutat samtalet. Jag hade egentligen velat prata mer om min dag, om saker jag känt att jag inte skött så bra, om att leva med en känsla av att de beslut jag fattar till så stor del påverkar andras liv, men jag hade gjort valet att ensam bära bördan av dessa tankar och känslor. När jag la ifrån mig telefonen och satt där i mörkret så var det som att dagens bördor och mörkret omkring mig slukade den lilla energi jag lyckats uppbringa till hundpromenaden så jag blev sittandes där i mörkret. Mino, min yngsta hund kom fram till mig, puffade på mig med nosen och jag kunde på ett intellektuellt plan förstå att han var hungrig och att det var matdags men filten av mörker tycktes kväva all min ork så jag satt kvar på stolen i mörkret. Och på något sätt så var det som att Mino kände att jag var tyngd av tankar så istället för att puffa på mig så ställde han sig på bakbenen, la frambenen på mina knän och la sitt huvud mot min bröstkorg som om för att trösta mig och säga att allt skulle ordna sig. Med Minos huvud mot min bröstkorg fylldes jag åter av kraft och kunde härbärgera dagens konflikter, tankar och beslut.

Trots att jag är ovig och verkar vara i total avsaknad av balans så har jag fastnat för yoga. Det är något med yoga som hjälper mig att finna mitt inre centrum, jag kommer i kontakt med såväl kropp som själ under yogapasset. Jag blir medveten om min kropp och de olika yogaposerna tycks påverka min egenkänsla och ingjuta en stolthet som saknats i min kropp. Varje yogapass avslutas med avslappningsövningar då jag befinner i ett gränsland mellan utmattning och sömn och i detta gränsland blir ofta verkligheten flytande. Jag upplever de mest konstiga saker. Förra gången jag var på yoga så avslutades avslappningen med att man låg på höger sida av kroppen och jag såg för mitt inre hur de stygn jag hade i armen när jag bröt handleden fortfarande var kvar. Och när jag låg där så tycktes en osynlig kraft knyta upp stygnen så att huden veks åt sidorna och stygnen, och min handled, knöts fast i det körsbärsfärgade trägolvet. Under avslappningsdelen av kvällens yogapass såg jag för mitt inre hur mina tatueringar antog flytande form och slingrade sig under huden och bildade nya mönster som sedan löstes upp för att återgå till tatueringens ordinarie form och mönster. Dessa upplevelser, som jag inte riktigt kan sätta namn på, är som regel aldrig skrämmande utan känns mest naturliga och vackra.

Att köpa presenter brukar vara svårt men jag har aldrig haft svårt att hitta presenter till min bästa vän Fredrik. Oftast hittar jag presenterna månader i förväg så jag kan ha såväl julklappar som presenter liggandes hemma vilket jag har haft även i år. Jag har haft en tidsplan för när jag ska posta paketen och funderat på vad jag ska skriva till honom så när vi pratade med varandra under kvällen och det kom fram att han fyllde år idag var chocken total. Jag har inte missat en födelsedag sedan vi lärde känna varandra 1996 så det kändes så ofattbart och jag skämdes. Jag var så inställd på att det var först om två dagar så jag skulle i lugn och ro hinna med min tidsplan. Så Fredrik, håll ut, presenterna kommer! Och ett stort grattis på födelsedagen!

Så länge jag kan komma ihåg så har jag varit trött. När jag gjorde min militärtjänstgöring var jag känd för att jag kunde somna stående och tröttheten har fortsatt. Det har ingen betydelse om jag sover 8 timmar, 12 timmar eller 16 timmar per dygn. Jag har ingen naturlig punkt där jag känner mig utvilad utan jag lever mest i en konstant trötthet och känslan av att vara utvilad är bara något jag hört andra beskriva men inget jag själv varit med om. Jag har besökt läkare och tagit mängder av prover men varken brist eller överskott på något kan påvisas. På något sätt så jag vant mig vid att konstant vara trött även om det känns tråkigt när det påverkar min vardag. I går var jag på en musikal och efter det såg jag en film och naturligtvis somnade jag under båda föreställningarna. Att det var mitt under högljudda musikalnummer eller actionscener hade ingen betydelse, jag nickade till i alla fall. Idag när jag var på gymmet så tränade jag ryggen och under en vilopaus när jag låg ensam på det svarta golvet i en del av gymmet så somnade jag där på golvet. Har inte en aning om hur länge jag sov men jag vaknade av att någon gick förbi mig på väg till trampmaskinerna.

På bussen hem från Göteborg hamnade jag framför ett sällskap som pratade högt och ljudligt. Samtalsämnet var språk och ord och de hade en gemensam vän som ofta använde sig av fina ord som de inte förstod. Jag själv älskar ord i alla dess former även om jag inte vill använda mig av fina ord för att göra mig märkvärdig så jag lyssnade lite extra på deras samtal. Och någonstans under samtalet så satte man ord på den gemensamma vännen utifrån att han använde sig av svåra och fina ord för att göra sig märkvärdig. Deras vän var lite gay. Jag undrade för mig själv om deras definition på en homosexuell person, någon som är gay, är att han är märkvärdig eller försöker att göra sig märkvärdig. Det är lustigt hur mycket som förknippas med homosexuella och det gör mig nyfiken. Hur uppstår kopplingen mellan homosexuella och någon som försöker göra sig märkvärdig genom att använda sig av svåra och fina ord? Finns det någon verklighetsanknytning eller är det bara taget ur luften? Kan det vara så att homosexuella med låg självkänsla använder sig av fina och svåra ord för att på sätt göra sig märkvärdiga och överkompensera bristande självkänsla? Det var en ny och intressant fördom/generalisering i alla fall.

Utan att skryta eller överdriva så kan jag ärligt säga att jag har god kontakt med de som handlar i den ICA-butik som jag arbetar i. Ibland har jag svårt att sätta gränser och en del kunder är gränslösa. En äldre dam som fattat tycke för mig är inne nästan varje dag och vill prata med mig, ibland ger hon mig saker som blommor eller ber mig skrapa en trisslott med henne och häromdagen kom hon med en present till mig. Jag öppnade presenten och det var en sten med texten "Min solstråle", något som hon brukar kalla mig för. Jag blev naturligtvis glad för hennes gåva och tacksam för hennes uppskattning. Men, jag tycker inte om småsaker. Tycker tvärtom att jag har för mycket krafs och försöker regelbundet ge bort eller på annat sätt göra mig av med sådant som jag inte använder och jag finner ingen lycka eller glädje i att äga saker. De saker som jag äger vill jag ska vara utvalda och viktiga för mig. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med stenen som jag fått och därför ligger den kvar på arbetet och jag har fått frågan av arbetskamrater varför jag inte tar hem den och jag har då berättat om min tanke att äga få men viktiga saker. Men jag är rädd för att de inte förstår min tanke utan uppfattar mig som otacksam.

Under de år som jag arbetat på ICA så kan jag inte komma ihåg att jag gått på toa en enda gång för att göra "det stora", "nummer två" eller vad man än väljer att kalla det. Men så ikväll efter nästan åtta år så bestämde jag mig för att göra det. Vet inte om det var behovet som var så stort eller om det var så att jag kände mig avslappnad nog att göra det på arbetet. I vilket fall som helst så gick jag på toa och när jag sitter där så hör jag dörren öppnas till omklädningsrummet där toan ligger. Jag tittade på toadörren och insåg att jag glömt att låsa dörren till toaletten. Inombords svor jag för mig och i ren panik fattade jag det ödesdigra beslutet att INTE låsa dörren utan istället satt jag tyst och hoppades på att personen utanför bara skulle hämta något i omklädningsrummet och sedan gå ut. Men naturligtvis öppnas dörren till toan där jag sitter. Där jag sitter och gör "det stora", "nummer två" för första gången sedan jag började på ICA och jag glömmer att låsa dörren. I ren panik och skam håller jag armarna framför för mig och ropar ut: Förlåt, jag gömde låsa dörren. Jag ropar detta om och om igen tills han som öppnat dörren fattat vad som hänt, kommit över chocken och stäng dörren igen. Jag svor för mig själv om och om igen samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig gå på toa på jobbet igen. Om jag mot förmodan gör det så ska jag definitivt låsa dörren om mig.

Jag får överlag en väldigt bra kontakt med de kunder som handlar i butiken som jag arbetar i och en del av dem har till och med blivit privata vänner till mig. Jag har även en tendens att få kontakt med en del "speciella" människor, alla dessa personer är "speciella" i olika grad men det som kännetecknar dem alla är att de dras till mig och jag är lite för feg för att sätta tydliga gränser gentemot dem. Idag var det inne en kvinna som under en lång period samlat tidningsurklipp med bilder på killar som hon tror jag skulle passa att vara tillsammans med. När hon utforskade vilken typ av killar jag har så kom hon till jobbet med en bok med nakenbilder där hon bad mig märka ut vilka som var snygga. Denna kvinna har också engagerat sig hårt i det faktum att jag inte har någon kontakt med min mamma så varje gång hon handlat av mig då har hon frågat om jag ändrat mig och kontaktat min mamma, och varje gång har svaret blivit detsamma att jag inte kontaktat min mamma. Men nu har kvinnan flyttat från Borås så det var med stor förvåning jag såg henne idag igen och vi småpratade en del om vad som hänt sedan senast och någon gång under samtalet, när hon förklarade hur gäss flyger, så var jag tvungen att hjälpa en annan kund. Och när jag var färdig med kunden så var hon borta men bredvid mig låg en lapp från henne. På lappen beskrev hon hur starka gäss flyger för att skydda gamla, oerfarna eller skadade gäss, allt illustrerat med tecknade bilder. Och längst ner på lappen stod den ståndigt återkommande frågan: Har du kontaktat din mamma?

Jag har den stora förmånen att ha ett arbete som jag trivs med, ett arbete som skänker mig glädje och det är väldigt sällan som jag har dagar då jag inte trivs på mitt arbete. Naturligtvis är det inte ett perfekt arbete utan problem men det vore egentligen ganska tråkigt. Fast ibland så har även jag dagar då jag inte känner för att arbeta, dagar då det mesta tycks gå emot en och då jag helst skulle vilja vara någon annanstans. Idag var en sådan dag. En arbetskompis som jag sett fram emot att arbeta tillsammans med kom inte då han stukat foten, jag kom på mig själv med att räkna kunder som inte sa hej tillbaka eller tittade på mig när jag sa hej och jag kände mig negativ överlag. Jag insåg snabbt att detta räknande bara skulle få mig att fokusera på det negativa så jag försökte att fokusera tankarna på annat. Jag bestämde mig för att fokusera på sådant som jag känner mig nöjd och stolt över i arbetet och jag kom att tänka på kassadisken som jag lyckats laga kvällen innan så jag tittar mot den del av disken som jag skruvat isär och samtidigt rengjort. Och när jag tittar mot kassadisken så ser jag att den bokstavligt blöder från den del av disken som jag lagat. En vätska som har samma färg som blod droppar ner från disken och landar i en mörkröd pöl på golvet, med stor irritation så inser jag att något fastnat i disken och gått sönder, något som nu droppar ner på golvet. Symboliken med hur jag själv känner att glädjen rinner ur mig blir överdrivet tydlig och jag inser att om jag tar mig an kassadiskens läckage så kanske jag symboliskt kan laga min egen själs läckage.

När jag växte upp så var jag alltid fascinerad av cirkusar. Det var något spännande, något mystiskt och magiskt med cirkusar. Denna grupp av människor som reste runt och kom till en ny stad varje kväll där de reste sitt tält, uppträdde och reste vidare nästa dag. Det fanns något rastlöst över dem samtidigt som de levde som en familj och delade på allt från att sätta upp cirkustältet till att laga mat ihop. Samtidigt som de var egna individer med egna tricks och konster som de övade till perfektion och uppträdde stolt med. Jag var alltid mest fascinerad över clownen som hade den otacksamma uppgiften att underhålla och ofta fylla ut tomrummet mellan de "riktiga" artisternas akter, han var sminkad så man kunde inte se hans rätta ansikte och jag förställde mig honom som ensam och en ganska ledsen figur. Jag såg nog mig själv i clownen, en person som fyllde ut tomrummet och maskerade sig med en mask så att ingen skulle se vem jag egentligen var. Ironiskt nog så hade jag aldrig sett en cirkusföreställning i verkligheten under min uppväxt men så när jag i vuxen ålder träffade en pojkvän, som arbetat på en lokal cirkus under sin uppväxt, så köpte jag alltid cirkusbiljetter i födelsedagspresent till honom då han fyllde år på våren samtidigt som cirkusarna kom till stan. Biljetten var ett sätt att ge min pojkvän ett present som vi kunde uppleva tillsammans samtidigt som jag fick uppleva något som jag bara drömt om och fascinerats av under min uppväxt. Vi är inte ihop längre men varje år som cirkusen kommer till stan så påminns jag om att han fyller år och att våren är på väg. Och nu är stan tapetserad med reklam för Cirkus Maximum och jag fylls av en känsla av vår, glädje och trygghet. Den trygghet jag fann i att som vuxen, tillsammans med någon som jag upplevde trygghet och kärlek med, dela och uppfylla de drömmar och den längtan jag känt som barn.

Jag känner att jag bara skrapat på ytan när jag varit på mina resor till New York, i synnerhet när det handlar om historia, kultur och platser som har anknytning till homosexuella. Men nu ska det bli ändring och inför sommarens resa till New York så har jag köpt en bok på mer än 300 sidor med saker som har homo-anknytning. 300 sidor... allt från religion och konst till dans och film. Om lite mer än två månader så kommer jag att tillbringa fyra veckor i mina drömmars stad. Fyra veckor som börjar med en filmfestival och slutar med Pride. Jag har hittat guidade turer om homosexuellas historia, guidade turer på konstmuseer som visar konst som har anknytning till homosexuellas liv. Boken innehåller hur mycket som helst och jag hoppas att mina fyra veckor räcker till. Mitt hjärta slår för New York, mitt blod pumpar för New York, varje andetag genomsyras av New York.

Jag har förmånen att bo centralt och arbeta centralt, faktum är att jag bor på samma gata som min arbetsplats. Eftersom jag bor mitt i centrum så är det som regel en hög ljudnivå från det att jag går min första hundpromenad på morgonen och resten av dagen. Ljudnivån är inget som jag märker eller reagerar på när jag går morgonens första promenad då jag har fullt upp med att gå hundpromenaden i nyvaket tillstånd och samtidigt vara trevlig mot de människor som hälsar på mig. Senare under dagen hör stadens ljud till den allmänna ljudbilden så det är inget som jag tänker på förrän på kvällen när jag kommer hem från arbetet. Utanför ingången till mitt trapphus så ligger en klockaffär och vid ingången till affären sitter en klocka. Under dagen hör man inget från klockan på grund av allt bakgrundsljud men när kvällen går över till natt så lägger sig stadens ljud och klockans tickande hörs så högt och ljudligt att alla som går förbi reagerar på ljudet. I början när jag precis fått min nya hund Mino så brukade han lägga huvudet på sned och titta upp mot klockan med ögonen fyllda av förundran inför det som tickade däruppe. Med tiden har han vant sig vid tickandet men för mig symboliserar det tiden som går, tiden man inte tänker på i vardagen men som med sitt tickande gör sig påmind när natten med dess lugn sänker sig över staden.

Det är något irriterande och frustrerande med tisdagarna i mitt liv. Tisdagarna i mitt liv är fullbokade, för att inte säga överbokade, för jämnan. Jag arbetar oftast kväll men aldrig på tisdagar då jag har kontorstid på dagen, så jag är alltid ledig från mitt ordinarie arbete på tisdagskvällarna. Men det går inte en tisdag utan att jag måste välja något och försaka något annat. Tisdagar då jag måste välja mellan två, ofta tre eller fyra, saker som jag verkligen vill göra. Blev precis tillfrågad om jag ville hoppa in och arbeta på tisdag kväll, pengar som jag hade haft nytta av inför de tre utlandsresorna som ligger inom de fyra närmsta månaderna. Men jag har redan valt sysselsättning för tisdagskvällen då jag ska på en föreläsning om självkänsla. En föreläsning som jag valt och därigenom försakat en annan föreläsning av Elisabet Olsson. Sedan innan har jag insett att det är lönlöst att ens fundera på om jag kan se veckans film på Röda kvarn. Mitt i irritationen och frustrationen inser jag att det är en förmån att leva ett liv där jag får välja mellan två, tre och ibland fyra goda ting. Och på samma sätt som då man väljer mellan två onda ting och då väljer det minst onda, så väljer jag det mest goda när jag försöker göra veckans val.

En stamkund som jag brukar prata med lite extra, berättade stolt för mig häromdagen att han fått arbete. Utifrån våra samtal har jag förstått att han varit utan arbete under en stor del av sitt liv och även haft alkoholproblem så jag förstod verkligen hur mycket det betyder för honom att få ett arbete. När han var inne idag så frågade jag om hur det gått med det nya arbetet och han berättade med glädje och stolthet om sitt nya arbete och att han dessutom skulle flytta. Han berättade att han tidigare bott på nedre plan och att han nu skulle flytta till en lägenhet som låg en bit bort men viktigast av allt, lägenheten låg inte på bottenplan i huset. När jag frågade varför det var så viktigt att lägenheten inte låg i bottenplan så berättade han att han slutat dricka alkohol för tre år sedan men att hans lägenhet, på grund av sitt läge och hans historia av drickande, ofta blev en samlingsplats för bekanta som fortfarande var fast i sina alkoholproblem. Och han ville trygga sitt fortsatta liv i nykterhet och att det skulle bli lättare med den nya lägenheten där han lättare kunde styra vilka som besökte honom. Dessutom skulle ordna nya tänder efter en misshandel som han var utsatt för när drack, han tog av sig sin mössa och visade ett ärr och ett djupt jack i skallen som han fått under misshandeln. Att höra hans historia och få höra om hans väg tillbaka till ett liv där han själv har makten, istället för alkoholen, stärkte och inspirerade mig. Inte för att hans livssituation påminner om min utan för hans livsglädje, den tacksamhet han utstrålade och den optimism hans historia gav mig en känsla av att allt är möjligt bara man bestämt sig och gör val som är bra för en själv.