Förundran

I december skrev jag en artikel för Borås Tidning om den påverkan som läsandet av böcker kan ha för ens personliga utveckling, och i artikeln fokuserade jag på behovet av historier om att berätta för sin omgivning om att man är homosexuell. När artikeln publicerades så berättade en kund för mig att de precis haft ett symposium på Högskolan om personlighetsutvecklande läsning, vilket ju var vad jag skrivit om i artikeln. Han berättade att de skulle publicera en samling texter från detta symposium och att jag skulle få ett exemplar av dessa så fort de lämnade tryckeriet, för att han tyckte om min artikel och för att det kunde vara kul för mig att ta del av texterna. En tid har gått och jag hade glömt bort mannens löfte men så häromdagen kom han in på mitt arbete med en kopia. Glad och tacksam tog jag emot boken och trots att det gått några dagar så kan jag inte sluta förundras över känslan av han läste min artikel och tog så pass intryck att han nästan ett halvår efteråt ger mig an bok som anknyter till min text.


Att förvandla

Gång på gång kommer jag till insikt. Under mina resor kommer jag till insikt om hur bra jag har det, jag kommer till insikt om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill göra. När jag arbetar så kommer jag till insikt om hur mycket man påverkas av de val man gör i livet, när jag arbetar så får jag insikt på insikt om hur många människor som lever som fångar i rädslor och rutiner, fängslade i bojor av bitterhet. Men trots att jag konstant får dessa insikter så lyckas jag allt för sällan med att förvandla insikt till handling.


Ro och stillhet

Sedan några nätter tillbaka drömmer jag samma dröm om och om igen varje natt. Drömmen börjar med att jag går längs en korridor och när jag kommer till slutet av korridoren så öppnar jag dörrarna och kommer in i en obduktionssal. I salen finns att antal bord i metall, rummet är mörkt förutom några tända lampor ovanför ett av obduktionsborden där en kropp ligger. Jag går fram till bordet med den okända kroppen och tar av honom de smutsiga och blodiga kläderna. Jag känner ingen rädsla, ilska eller sorg för på något sätt så kan jag känna att smutsen och blodet på kläderna inte kommer från att han utsatts för ett brott utan från livets törnar. När jag tagit av honom kläderna så tvättar jag varsamt hans kropp. Jag ser noggrant till att vattnet har en behaglig temperatur och jag lyfter varsamt de kroppsdelar som jag tvättar. Trots att jag vet att han inte längre lever, att han inte längre känner något. När jag tvättat honom så torkar jag varsamt hans kropp och sätter på honom kläder och fixar hans hår. När jag är färdig så drar jag sakta händerna genom hans hår och smeker honom på kinden. Under hela tiden har hans ansikte varit belyst med ett starkt sken vilket gjort att jag inte sett hans ansikte och det är först nu jag ser att kroppen är jag. Det har varit mig själv som jag tagit hand om, tvättat och klätt i nya kläder. Den första natten jag drömde drömmen så vaknade jag precis när jag insett att kroppen var jag och det kändes som om att det var tystnaden som väckt mig, men jag känner aldrig någon oro eller panik i drömmen eller när jag vaknar utan tvärtom så jag känner jag mig fylld av ro och stillhet.


Brottstycken av ett samtal

För tredje dagen i rad hade jag börjat dagen med föreläsningar och efter att ha gett av mig själv under en hel förmiddag satt jag helt slutkörd i en busskur och väntade på bussen. Luften var kvalmig, fuktigheten och värmen fick kläderna att klistra sig mot kroppen och när ett stilla regn började falla kände jag närmast en slags tacksamhet till den friska och svala vind som regnet förde med sig. Jag kände mig närmast bedövad och utslagen efter föreläsningarna och jag stängde av alla intryck från omgivningen och det enda jag tog in var ljudet av vattendropparna som föll på busskurens tak och den friska vinden. Bredvid mig i busskuren satt två unga killar som såg ut att gå i mellanstadiet, de var inne i en diskussion om en lärare som de var missnöjd med. I ett försök att återhämta mig efter mina föreläsningar så försökte jag att fokusera inåt och stänga ute deras diskussion så därför hörde jag bara brottstycken av deras diskussion och jag reagerade inte först på vad de pratade om.
Först när bussen svängde in framför busskuren och jag reste mig upp för att kliva på bussen så hörde jag vad den ena killen sa till den andra. Han berättade att läraren hade kallat honom för dum bög när han inte klarade av sin uppgift. När jag klev på bussen så var jag inte säker på att jag hört rätt, och om jag verkligen hade hört rätt så kunde jag inte tro att det verkligen kunde ha hänt. När jag gick längs mittgången i bussen så kände jag mig helt omtumlad av känslor. Uttömd efter föreläsningarna, osäker på om jag hade hört rätt, fundersam på om det som killen sagt verkligen var sant eller om det "bara" var ett försök att stärka gemenskapen med en vän genom att prata illa om en gemensam "fiende" så visste jag inte hur jag skulle reagera men jag kände att jag måste göra något och när bussen startade så vände jag mig för att gå fram till killarna och fråga om jag hört rätt. Men då visade det sig att killarna inte hade haft nog med pengar så de hade hoppat av bussen och när bussen svängde så försvann killarna ur mitt synfält. Uttömd efter dagen, omskakad av situationen och arg över vad jag hört kände jag mig maktlös. Utanför föll regnet mot bussens rutor och genom den öppna tackluckan kom förlupna vattendroppar som föll på mitt ansikte. Jag kände inte längre tacksamhet till regnet som föll, vinden som regnet förde med sig fick mig att frysa och jag knäppte igen jackan.


Energipåfyllning

Jag startade dagen med två föreläsningar med, visserligen givande och engagerade elever men, mycket krävande elever. Tanken var från början att jag skulle ha haft två föreläsningar till senare under dagen men på grund av schemaändringar blev det bara två föreläsningar. Vilket egentligen var lika bra då jag var känslomässigt slut efter föreläsningarna och det kändes som om någon lagt min hjärna på ett bord och slagit på den med något hårt. Efter föreläsningen borde jag ha vilat lite och återhämtat mig, laddat batterierna. Men jag valde istället att fortsätta att ge av mig själv och under eftermiddagen gick jag från möte till möte med känslomässigt krävande uppgifter så när jag slutligen under kvällen tog mig till ett EU-projekt om mänskliga rättigheter skapat av ungdomar  så började min energi att ta slut. Väl på plats så kände jag mig helt slut och utmattad, träffade en mängd människor som jag pratade och jag höll god min utåt. Men inombords var jag helt slut när jag vandrade runt bland montrarna. Och så kom det fram en kille och två tjejer som delade ut gratis kramar som en del i projektet. Jag kände igen killen som alltid är glad och har ett stort leende på läpparna när han handlar av mig på jobbet och han kände uppenbarligen igen mig för han hejade så hjärtligt på mig. Han berättade att de delade ut gratis kramar och gav mig en rejäl, varm och lång kram. Jag tackade och gick omkring och log resten av kvällen, åter full av energi.


Oväntad övertid

Hade en föreläsning under dagen inför en klass med invandrarungdomar som bott i Sverige under en kort tid, som längst ett par tre år. Många av eleverna kom från länder där homosexualitet inte anses existera, om det mot förmodan skulle existera så var det brottsligt, ofta belagt med dödsstraff. Så jag fick tänka mer på vilka ord jag använde och jag försökte fokusera än mer på känslor. I början av lektionen blev eleverna oroliga när de insåg vad jag skulle prata om och de var extra noggranna med att försäkra sig om när rasten efter min föreläsning skulle börja. Men när jag val pratat en stund så lugnade de ner sig och de ställde allvarliga och bra frågor, det hela slutade med att lektionen fortsatte 15 minuter in på rasten och jag fick applåder av klassen när lektionen var slut.


Fast i nätet om natten

Satte mig vid datorn för att kolla om NewFest, New York Gay and Lesbian Film Festival har släppt sitt program så att jag kan börja planera lite för vilka filmer jag ska se när jag åker till New York om 14 dagar. Klockan var omkring 22:30 och jag gav mig själv fram till midnatt för att surfa runt på internet. Det visade sig att programmet för filmfestivalen fanns på hemsidan så jag satt och drömde mig bort bland filmerna som jag ville se. Kom ihåg att en park som ligger på gångavstånd från hotellet har Thai Chi några gånger i veckan så jag kollade upp vilka tider som gällde då det känns som ett bra alternativ då jag skulle vilja träna lite under de fyra veckor jag år i New York. Kollade upp vad Thai Chi var för någonting och hamnade på Barnes & Nobles hemsida där jag kollade upp böcker med homotema, hittade hur många böcker som helst och kände att jag behövde mer pengar och fler resväskor. Via en länk kom jag fram till en sida med reklam för en pjäs med homotema, insåg att jag behöver mer än fyra veckor i New York... Telefonen ringde och innan jag svarade så insåg jag att klockan var halv tre på natten, pratade med min kompis som var på väg hem från en fest och när vi la på så tänkte jag att nu måste jag verkligen stänga av datorn. Men, bara en länk till... fortsatte att söka, läsa och rysa över allt jag ville se, höra och göra. Tittade på klockan en gång till och insåg att hon nu är halv fyra. Måste verkligen stänga av datorn nu. Bara en stund till...


Tillbaka i Sverige

Tillbaka i Sverige igen efter en 36 timmars affärsresa till London med jobbet. Det känns som att själen inte hunnit med att känna in att kroppen varit i ett annat land, i en annan tidzon. Att jag för bara några timmar sedan satt och åt mat på en raestaurang i London och nu ska sova några timmar innan jag ska stå i kassan på ICA igen. Philadelphia för 1½ vecka sedan, London nu och New York om 2 veckor. Kan inte direkt klaga på mitt liv just nu...

Rakryggad och stolt i Fristad

Järnvägsövergång i Fristad, kort taget efter lektioner på Fristadskolan.


När jag stod och väntade på bussen för att åka till Fristadskolan, så klev en stamkund från butiken där jag arbetar av en ankommande buss och gick fram till mig. Väl framme vid mig så log hon mot mig och sa att hon gick en omväg bara för att hälsa på en stilig kille som mig. Det var lite en lite oväntad kommentar, men mycket välkommen då jag var nyvaken och hade lite scenskräck inför de kommande lektionerna.

Lustigt nog så var det en lärare som berömde mig efter en av lektionerna och sa att jag strålade av stolthet när jag stod rakryggad och föreläste inför klassen. Jag har sedan tonåren gått med böjd rygg, något som har sin grund i att jag velat göra mig osynlig, att jag skämts för den jag varit och min böjda rygg har hängt med mig in i vuxen ålder. Så jag kan inte ens komma ihåg när någon beskrev mig som rakryggad och stolt, återigen en oväntad kommentar som gjorde min dag.


Kvällen innan

Det är kvällen innan jag ska ut och föreläsa på en skola. Med åren så har min inre säkerhet inför föreläsningarna ökat samtidigt så jag oroar mig inte speciellt kvällen innan, vilket jag gjort tidigare. Sitter fortfarande med texten om hur utanförskapets villkor skildras i "X-men"-filmerna, känner att textskrivandet dragit ut på tiden men jag kan inte hitta det rätta flytet i texten och det är dags att lägga sig så att jag är utvilad inför lektionerna i morgon. Förhoppningsvis så släpper skrivkrampen efter lektionerna, eller kanske jag rentav finner inspiration under lektionerna.


Saknad

Eftersom jag åker till New York om tre veckor så har jag lämnat mina hundar hos en hundvakt redan nu. Saknaden är enorm och trots att det gått en vecka sedan jag lämnade dem så sitter vanor och rutiner hårt. När jag ska lägga upp min dag så tänker jag med automatik på hur jag ska passa in hundpromenader i mitt schema. Och varje kväll när jag arbetat färdigt så köper jag en förpackning med tuggben som jag får lägga på hög när jag kommer hem för det är först när jag kommer hem till en tom lägenhet som jag kommer ihåg att jag inte har hundarna hemma.


Sammanträffande

Sedan några kvällar tillbaka sitter jag och arbetar på en text om den homosexuella subtexten i "X-men"-filmerna. Låter kanske lite knepigt men jag har funnit en mängd paralleller mellan mutanternas situation i filmerna och homosexuellas situation i samhället. Jag har haft idén att skriva något om det under en längre tid men jag fick motivation att skriva texten under resan till Philadelphia och efter att ha sett Wolverine på bio i fredags, så jag hoppas att texten kan intressera Borås Tidnings kultursidor som en reflektion. Lustigt nog så handlar mycket om texten om att upplevas som onormal, att avvika från normen och idag fick jag frågan om jag upplever mig själv som normal, vanlig som homosexuell i en värld där de flesta är heterosexuella. Han som ställde frågan kunde ju naturligtvis inte veta att jag skriver texten om X-men men det var ett lustigt sammanträffande.


Bekräftat

På TV och bio går just nu en reklamfilm för drycken Mer och den skildrar olika par som tar de första stapplande stegen in i en relation. Precis i början av reklamfilmen har jag tyckt mig se en kille som förklarar sin kärlek till en annan kille, men jag har aldrig varit helt säker då scenen är väldigt kort och det varit svårt att tolka om det är två killar då det är mycket skuggor och rörelse i scenen. Jag har dock funderat på detta varje gång jag sett filmen och känt mig lika osäker varje gång, men, ikväll när jag var på bio så var det flera i publiken som gjorde samma tolkning som jag. Anledningen till att jag vet att jag vet detta är att sekunderna efter att scenen visats så hördes visslingar och utrop i stil med: Fy fan, såg ni bögarna! Jag kan inte bestämma mig för om det kändes bättre innan då jag bara spekulerade eller om det känns bättre nu när jag fått bekräftelsen av min omgivning genom att höra folk vissla och ropa Bög! i en biosalong?


Blygsam

Under kvällen var jag på en föreläsning om att hitta sin inre kraft. En av föreläsarna känner jag sedan tidigare då vi föreläst på samma skola och vi har även pratat om att samarbeta med föreläsningar så vi vinkade till varandra över den fullsatta lokalen. I samma ögonblick som vi vinkade till varandra kom jag ihåg att jag inte hört av mig till honom om ett samarbete och att den största anledningen till att jag inte hört av mig var min blygsamhet, att jag inte ser mig som en lika professionell föreläsare som han.
I publiken satt en annan föreläsare vars föreläsning jag varit på för några veckor sedan. Vi skulle egentligen ha träffats för att även vi diskutera föreläsningar men min resa till Philadelphia kom emellan och vi kom fram till att vi inte hinner träffas innan jag åker till New York. Han berättade att han träffat en journalist från Borås Tidning och att de kommit att prata om mitt skrivande och han undrade hur jag hinner med att skriva, hålla föreläsningar och till USA när det dessutom verkar som att jag jobbar konstant på ICA. Jag skrattade lite förläget och sa att det verkar mer än vad det är. Han log och sa åt mig att inte vara så blygsam. Och någonstans inom mig så kände jag att när två professionella föreläsare aktivt kontaktar mig och ber om mina åsikter och vill samarbeta med mig så kanske det är dags att ta åt sig.


Philadelphia



Tillbaka hemma i Sverige igen. Resan till Philadelphia var kontemplativ, tankeväckande, avslappnad, inspirerande, positiv, vacker... En lyckad resa i såväl rum som i tanke, en synnerligen lyckad resa då jag, till skillnad mot i vanliga fall, reste med en vän. En vänskap som gav trygghet men också mod och inspiration att gå de där extra stegen.
En resa som inte bara varit vacker och inspirerande för sinnena utan också mentalt tuggmotstånd och utmanande för mina tankebanor och fördomar. Känner mig upplyst på nytt om hur bra jag har det, om hur långt jag kommit  men också om hur mycket som finns kvar. Resan till Philadelphia och mina vandringar på hennes gator gav mig vägmärken i ett mentalt landskap som ibland saknar upptrampade stigar, för att inte tala om färdiga vägar. Jag har gått på okända gator så gott som dagligen och ofta gått vilse, men varje okänd gata, varje vilset steg har tagit mig till ett mål jag inte att jag hade, till en upptäckt som greppat mitt hjärta med hårt och känslofyllt grepp.

Blogguppehåll

Blogguppehåll, åker på semester, åter i maj.
/Åke

Att hitta rätt

Ibland känner jag mig vilsen och det är som om att jag gått vilse i livets virrvarr. Och lustigt nog så är det vid de tillfällen som jag känner mig som mest vilsen, som jag finner det som känns mest rätt för just mig. Att gå vilse, kan det vara ett sätt att lära sig hitta rätt?


Gradskillnad

Dagar, veckor och månader går och jag trivs allt bättre med det liv jag lever. Jag upplever en större lycka, en högre kvalitet på det liv jag lever och mitt sociala- och arbetsrelaterade schema är fullbokat månader framåt. Jag upplever varken saknad eller behov av en kärleksrelation vilket dock tycks vara till stort förtret för många i min omgivning. Till viss del kan jag förstå detta då jag är en konstant spanare, jag älskar det vackra i livet och jag blir lätt förälskad i det, och de vackra. Detta spanande och sökande efter det vackra kan säkert ge intryck av att jag desperat söker någon, att jag söker någon att vara tillsammans med. Och visst, jag vill leva med någon som jag älskar, jag vill dela mitt liv med någon. Men inte nu, jag känner ingen saknad efter en relation utan är väldigt tillfreds med att leva som singel. Och idag när jag fikade med en vän och diskuterade detta så lyckades jag sätta ord denna känsla, detta tillstånd. "Jag spanar men jag söker inte". En mening som så väl visar på närheten mellan två närliggande handlingar men samtidigt visar den på det avståndet mellan handlingarnas betydelse.


Minnen av framkallade av rosors doft

När jag besökte att spa möttes jag av doften från rosor. Doften väckte minnen av min mormor sittandes i en trädgård. Såg henne som genom bladverket och hon verkade lycklig och avslappnad. Hon hällde upp hemmagjord saft i ett stort glas, jämte henne på bordet stod en tallrik med hembakta kanelbullar. Det var en ovanlig minnesbild då mormor alltid tycktes göra något som hade med hushållssysslor att göra och när hon inte hade hushållssysslor att göra så var hon engagerad i byns kyrka. Samtidigt som mormor tycktes vara engagerad och upptagen så var det mig hon tillbringade mycket av sin tid. Hon var en av de som stod mig närmast under min uppväxt och ibland fick jag känslan av att hon förstod att jag var homosexuell. Hon frågade aldrig om jag hade någon flickvän utan frågade om hur jag mådde och om jag hade det bra när alla andra vuxna omkring mig tycktes besatta av att fråga mig om hur det gick med flickvän och tjejer. Mormor och jag umgicks ofta själva, såväl under tystnad som i samtal om allt från litteratur till naturen. Min mormor tycktes vara en outsinlig källa av kunskap om hur naturen fungerade, vi gick ofta långa promenader med hundarna och mormor berättade för mig om alla svampar, frukter, bär och blommor som vi såg under våra promenader. Allt detta gjorde sig påmint när jag kände doften av rosor, allt detta men framför allt bilden av min mormor sedd genom bladverket, lycklig och avslappnad.


Kaos

När jag stod i kassan under dagens arbetspass så var det rörigt som så ofta. Jag trivs väldigt bra i det organiserade kaos som är min arbetsplats och som regel lyckas jag både hålla mig lugn och samtidigt se det komiska i allt som sker runtomkring mig. Men i ärlighetens namn så kan det vara tröttsamt och jag ser fram emot den kommande resan till Philadelphia, ser fram emot att få vila från kaoset på min arbetsplats. Ibland blir suget efter den kommande semestern och vilan extra kännbar, som under dagens arbetspass. När jag stod i kassan och servade kunder som i vanliga fall så gick det förbi en man som jag tagit för snatteri tidigare och nu ropade en kvinna i kön att han hade obetalda varor i sin kasse. Jag känner mannen väl så jag ropade på honom och undrade om han betalt för sina varor varpå han, uppenbart alkoholpåverkad, bad om ursäkt ifall han glömt att betala men han berättade att han var så full att han inte visste om han betalt för sina varor. Han gav mig sin påse så att jag själv fick kolla om det var något som han inte betalt för samtidigt som kvinnan som avslöjat honom fortsatte att ropa att mannen hade obetalda varor. Samtidigt som jag började titta i mannens påse så började jag serva en ny kund som stod framför mig i kön och då insåg jag att kvinnan framför mig i kön var kär i mig. Jag vet detta då hon berättat detta för mig vid ett flertal tillfällen. Och samtidigt som jag försökte att ta betalt för hennes varor och se efter om det var något i mannens väska, som han inte betalt för så berättade kvinnan framför mig att hon fortfarande älskade mig. Kvinnan längre bak i kön fortsatte att ropa ut att fyllot inte betalat sina varor, kvinnan som älskar mig tog tag i min hand när jag skulle ta betalt och kastade huvudet bakåt i ett maniskt skratt samtidigt som den alkoholpåverkade mannen försökte förklara att han inte visste om han betalt för maten. Inom mig tänkte jag på våren i Philadelphia, solsken och ett paket med Ben & Jerrys Cinnamon bun dough


Tidigare inlägg Nyare inlägg