När cirkusen kommer till stan
När jag växte upp så var jag alltid fascinerad av cirkusar. Det var något spännande, något mystiskt och magiskt med cirkusar. Denna grupp av människor som reste runt och kom till en ny stad varje kväll där de reste sitt tält, uppträdde och reste vidare nästa dag. Det fanns något rastlöst över dem samtidigt som de levde som en familj och delade på allt från att sätta upp cirkustältet till att laga mat ihop. Samtidigt som de var egna individer med egna tricks och konster som de övade till perfektion och uppträdde stolt med. Jag var alltid mest fascinerad över clownen som hade den otacksamma uppgiften att underhålla och ofta fylla ut tomrummet mellan de "riktiga" artisternas akter, han var sminkad så man kunde inte se hans rätta ansikte och jag förställde mig honom som ensam och en ganska ledsen figur. Jag såg nog mig själv i clownen, en person som fyllde ut tomrummet och maskerade sig med en mask så att ingen skulle se vem jag egentligen var. Ironiskt nog så hade jag aldrig sett en cirkusföreställning i verkligheten under min uppväxt men så när jag i vuxen ålder träffade en pojkvän, som arbetat på en lokal cirkus under sin uppväxt, så köpte jag alltid cirkusbiljetter i födelsedagspresent till honom då han fyllde år på våren samtidigt som cirkusarna kom till stan. Biljetten var ett sätt att ge min pojkvän ett present som vi kunde uppleva tillsammans samtidigt som jag fick uppleva något som jag bara drömt om och fascinerats av under min uppväxt. Vi är inte ihop längre men varje år som cirkusen kommer till stan så påminns jag om att han fyller år och att våren är på väg. Och nu är stan tapetserad med reklam för Cirkus Maximum och jag fylls av en känsla av vår, glädje och trygghet. Den trygghet jag fann i att som vuxen, tillsammans med någon som jag upplevde trygghet och kärlek med, dela och uppfylla de drömmar och den längtan jag känt som barn.