Drömlista
Sitter och bläddrar i ett anteckningsblock. Anteckningarna är i form av listor med saker jag skulle vilja göra, en slags drömlistor skrivna efter en kurs jag gick för några år sedan. Det var ett tag sedan jag läste igenom listorna och jag hajar till när jag ser en av punkterna på listan.
Ha vernissage för verk jag själv skapat.
Ler för mig själv och tänker på att i morgon ska titta på lokalerna där jag ska ha min första utställning, och följaktligen också ha ett vernissage för att inviga utställningen.
Att få tillbaka ett liv jag aldrig haft
Sedan jag började med antidepressiva tabletter så har mitt förändrats radikalt. Jag springer inte runt och är euforiskt lycklig, jag är inte hög på livet. Eller något annat för den delen. Men jag bär inte omkring på viljan att dö i varje ögonblick, i varje känsla, i varje handling. Det känns som om jag fått tillbaka ett liv jag aldrig haft. Och det fyller mig med andra känslor. Känslor som ilska över den tid jag mått dåligt, den långa tid jag mått dåligt. Det fyller mig med tacksamhet över det liv jag trots ångest och depression lyckats skapa åt mig själv. Jag är fylld av en önskan att göra något, att skapa något. Och det är nästan som ett ödets ironi att jag kommit att må så här bra tills att jag snart blir 42 år. Årtalet som jag satt mitt slutmål i planer på att ta livet. Längre än hade jag aldrig trott att jag skulle orka uthärda livet, depressionen och ångesten.
Reslust
Jag är samma person som innan men med nya intryck och känslor. Återvänder hem till en lägenhet som varit tom och förseglad under de två veckor som jag levt i ett annat land, talat ett annat språk och blivit kallad vid ett annat namn. Min lägenhet symboliserar det gamla, det oförändrade och det stängda. Min resa symboliserar just det, en resa. En resa i det inre och i det yttre. Nya intryck, nya erfarenheter, nya känslor. Sista kvällen i Philadelphia svepte ett åskoväder över stad och land. Första kvällen hemma svepte ett åskoväder över stad och land. Som ett öde förseglat och en ny tid tar sin början.
Sommar
Syn
Syn, att se. Motsatsen till blindhet, att inte se. Tänker på allt jag sett, som en film spelas det upp för mitt inre. Ett av mina tidigaste minnen är av havet som vi vandrade längs med den sommaren då vi fortfarande var en hel familj. När jag blundar kan jag fortfarande se hur havet slog mot klipporna i en ständig kamp mot kusten. Jag har sett havet smeka sandstränder i Thailand och Brasilien, men den dagen kämpade havet mot landet i ett evigt krig. På vintern det året kunde jag inte se pappa för han låg i en mörk träkista men för mitt inre skulle jag alltid komma att minnas honom och se honom som jag såg honom den sista tiden innan han dog, utmärglad och oförmögen att prata eller röra sig. Hur mycket jag än vill sudda ut den synen för mitt inre som kommer den alltid att finnas med mig. Även om jag skulle bli blind så skulle jag se det för mitt inre. Jag skakar på huvudet och försöker glömma, försöker se något annat. Ler och tänker på när jag såg eldflugor i den varma sommarnatten när jag var i Chicago, eller när jag såg delfiner i Brasilien och när jag såg Smaragdgrottan i Thailand. Och norrskenet jag såg en kall vinterkväll i en annan tid, i ett annat liv känns det som. Likt strimmorna av ljus i norrskenet ser jag minnen och upplevelser för mitt inre. Jag blundar ännu en gång och ser snötäckta berg någonstans i närheten av Seattle. Jag ler för mig själv och mitt eget leende påminner mig om när jag senast såg leendet på någon speciell. Att se, motsatsen till att vara blind.
Piller
Tittar på mitt ansikte i badrumsspegeln. Borstar tänderna, tar ur linserna och tar fram en rund vit tablett som jag sväljer med vattnet som var kvar i glaset efter att jag sköljt munnen. Tittar på mig själv i spegeln en sista gång inan jag släcker lampan i badrummet.
Morgon, jag sköljer ansiktet i ljummet vatten i ett försök att vakna till liv. Morgnarna är värst, allt jag gör får jag tvinga mig själv till, hade det inte varit för min hund som väcker mig så tvivlar jag på att jag tagit mig upp alls. Jag kisar i det skarpa ljuset och bryr mig inte om att sätta in några linser. Tar fram ett piller, denna gång ett avlångt brunt piller med gula ränder på, stoppar pillret i munnen, böjer ner huvudet och dricker vattnet direkt från kranen. Dricker bara nog med vatten för att kunna svälja pillret. Går ut ur badrummet, drar på mig kläder och skor för en första promenad med hunden. Att ta piller mot min depression bekommer mig lika lite som att borsta tänderna eller använda linser. Pillerna har under den tid jag tagit dem blivit en rutin, en del av min vardag. En enkel och relativt billig livförsäkring. För det går inte att förneka att de gett mig livet tillbaka, de har gett mig ett liv jag inte visste att jag var kapabel till.
Jun. 23, 2013
Jun. 21, 2013
Sakna det gamla
Sitter och skriver. Jobbar fram texten. Gör ändringar. Blir irriterad. Skriver om. Kämpar med texten: Blir arg. Vill avreagera mig och kommer att tänka på skrivmaskinen jag ägde som liten. Saknar känslan att kunna slita ur pappret ut skrivmaskinen, knyckla ihop det och kastade i väggen så att det studsar. För att sedan sätta i ett nytt papper och börja om från början. För att återigen slita ur pappret ur maskinen, ilsket knyckla ihop det och kasta iväg det. När man skriver på en laptop är det inte lika enkelt att avreagera sig dessvärre. Som ett dåligt substitut slår jag knytnäven i bordet så att kaffemuggen skakar. Tittar mig omkring och ser hur de andra gästerna tittar på mig. Ett barn börjar gråta och mamman ger mig en ilsken blick, jag rycker på axlarna ursäktande och återvänder till laptopens bildskärm.
Förståelse
En vän till mig som jag börjat umgås med igen efter att vi har gått skilda vägar under några år, berättade häromdagen för mig om hur han tidigare i livet regelbundet blivit hotad om att bli misshandlad för att han var homosexuell. Han berättade det mest i förbigående och sa att tidsandan var sådan. Att det var något man fick räkna med på den tiden. Även om det var hemskt att höra och även om jag kände igen mig i det han berättade så kändes det som att vi fann samhörighet i den utsatthet vi båda varit med om. Det känns som att vi i vår öppenhet om det som vi båda varit med om finner förståelse för varandra.
Vad håller jag på med?
Konstant ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Gör jag vad jag vill, vill jag göra det jag gör, finns det någon poäng med det jag gör? För mig? Jag fick en gång frågan vad som var meningen med livet av en filmare. Och jag hade ett lika kort som koncist svar; Det finns ingen mening med livet, man skapar sig en egen mening! Visst, det finns vissa större meningar som många kan luta sig mot, som många har turen att kunna luta sig mot, typ familj eller religion. Jag har ingte det ena och tror inte på det andra. Vilket kan smärta mig då det vore så mycket enklare att leva om jag hade familj eller religion att luta mig mot, att tro på. Men istället ifrågasätter jag livet, meningen med livet, vilken min mening med livet är. Varje dag. Visst det finns ögonblick då jag slappnar av, fylls av ro, känner mening. Som när jag lyssnar på musik, skriver eller fotograferar.
Men så finns de där ögonblicken då det känns som någon karvar på mitt hjärta med en slö kniv. Och ibland blir det nästan ironiskt när det inte bara är jag själv som ifrågasätter vad jag håller på med. Som de senaste dagarna då jag längtande tittat ut genom fönstret på mitt arbete och mötts av en reklampelare med överskriften "Vad håller du på med?" och på bilden under är det en tjej som skapat ett mönster med post it-lappar. När jag går hem efter kvällens skift så går jag förbi baksidan på samma reklampelare och där är överskriften densamma men bilden på denna sidan är av en kille som tejpat fast sig själv på en vägg. Alltför ofta känner jag mig som den där killen, som inte har någon mening, något syfte med sitt liv och istället tejpat upp sig på en vägg.
Över ytan
Vaknar till liv, simmar mot ytan. Känner hur trycket mot bröster minskar ju närmare ytan jag kommer. Trasslar mig ur bottenslammets grepp, sliter loss sjögräset. Simmar mot ljuset, simmar mot ytan. Finner en väg tillbaka. Klarar av att hantera vardagen. Klarar av att inte dras under ytan. Håller mig flytande. Lever igen.
Uppehåll
Mobiliserarar krafter. Fördelar tiden. Fokuserar orken. Gör ett uppehåll.
/Åke
Väntan
Väntar på att intervjun jag gjorde för en tidning ska publiceras. Det är bara dagar kvar och det är som allt stannat upp, jag väntar och får inget gjort. Har en känsla av att intervjun kommer att förändra sakermen jag vet inte varför jag har den känslan. Eller varför saker skulle förändras av intervjun. Jag har gjort flera interjuer av olika anledningar tidigare i mitt liv men det känns annorlunda den här gången. Nästan som om jag sagt en sanning jag aldrig sagt förut. Som om jag sagt för mycket men ändå inte ångrar något. Och nu återstår det bara att vänta.
Förbereder mig
I våras var jag med i radio och pratade om att skriva en bok med anledning av utedelningen av Borås Tidnings debutantpris. Idag har jag blivit intervjuad av en tidning om min bok. Men den är inte utgiven ännu. Jag har inte ens ett förlag ännu. Så det är en knepig situation jag hamnat i. Det är som att jag börjar i fel ända. Men man kan i alla fall säga att jag bygger upp en förvämntan. Förbereder marknaden på det som komma skall. Kanske förbereder mig själv rent praktiskt på vad som komma ska. Förbereder mig på frågorna. Förberder mig på känslan av att min historia, min berättelse, finns i det öppna. För alla att läsa. För alla att bedöma. För alla att döma. Förbereder mig.
Nulla dies sine linea
Nulla dies sine linea är latin för "Ingen dag utan rad". Och det är ungefär så jag lever. Skriver konstant. Antecknar tankar och ideér så fort jag kommer på något. Det kan vara en känsla, ett ord eller en mening som beskriver något. Förr antecknade jag på det som var närmast till hands. Min bok var från början skriven på servetter, kvitton och andra saker av papper som fanns nära tillhands. Nu försöker jag att göra mina anteckningar i mobiltelefonen. Men senast idag när jag jobbade så blev det en mening nedskriven på ett gammalt kvitto, allt för att inte glömma bort. Jag har bloggat nästan oavbrutet sedan 6 år tillbaka, Bloggandet ger mig en möjlighet att leka med ord, tankar och intryck. Mitt bloggande har förändrats med åren och blivit mer personligt, mer nära den jag är och mina känslor. Men att blogga nästan varje vardag gör också att det blir som en form av offentlig dagbok även om det finns känslor och tankar som jag väljer att inte skriva om då det blir allt för privat. Gränsen mellan privat och personligt är tunn och ibland överträder jag den. Ibland vill jag överträda den men väljer att hålla tillbaka.
Ibland tvivlar jag på om det är rätt att skriva så mycket privata tankar. Ibland är det tvärtom, då jag kan känna att bloggen knappt har några läsare och att jag lika gärna kan skriva mina tankar på ett worddokument utan att behöva fundera på om jag lämnar ut mig själv för mycket. Senast för några dagar sedan satt jag och tittade på ikonen som används för att ta bort bloggen. Men jag bestämde mig för att skjuta upp beslutet till lite senare. Och senare samma dag fick jag ett mail från någon som jag inte känner, någon som jag aldrig träffat. Någon som med några korta meningar berömde mitt skrivande och uppmuntrade mig att fortsätta. Jag bestämde mig för att fortsätta att skriva. Funderar inte längre på ikonen som man använder för att ta bort bloggen. Skriver vidare. Ingen dag utan en rad.Nulla dies sine linea.
Galenskap i det öppna
Känner mig som en fallskärmshoppare utan fallskärm. Kastar mig ut i det okända med öppna armar. Ger mig på uppgifter och projekt som förr skulle ha känts övemäktiga. Ger mig på saker jag inte kan. Startar projekt jag inte har råd med. Vet om att jag skriver i gåtor men det är gåtor jag vill lösa trots att de än så länge får mig att tvivla på mitt eget förstånd.
Saknad
När jag sitter och förbereder ett projekt och äter lunch samtidigt så börjar en gäst på restaurangen att prata med mig. Vi känner varandra lite sedan tidigare och vi pratar om mitt arbete och projektet jag jobbar med just nu. När jag ser hennes tallrik så påpekar jag hur lite mat hon fått och hon svarar att hon helst inte ville äta något alls för att de inte hade tid att äta, men hennes man hade tvingat henne att äta något. Hon äter hastigt upp sin mat och jag återvänder till datorn och mina anteckningar. Tänker för mig själv på hur irriterad hon verkat när hon varit tvungen att äta något trots att hon var stressad. Tänkte för mig själv hur, trots att jag trivs bra med att vara själv, jag ibland kan sakna någon som tar hand om en när man själv tappar fokus.
Slutscen
Tystnad. Mörker. En av filmerna jag såg under min resa till Vancouver slutade med tystnad och mörker. En tystnad och ett mörker som var lika smärtsam som slutet på filmen. Filmen slutade med en misshandel som publiken aldrig fick se men som alla i publiken kunde känna. Jag var säker på att många i publiken kunde känna igen sig i situationen. Även jag har känt hotfullheten som skildrades i slutscenen. Att vi inget fick se av vad som skulle hända förstärkte bara intrycket och vanmakten. Trots att det gått nästan en vecka sedan jag såg filmen så kommer slutscenen tillbaka till mig i tankar och drömmar under ögonblick av tystnad, den kommer tillbaka och hemsöker mig i ögonblick av mörkrer.
Ett första nej
Under resan till Vancouver fick jag mitt första refuseringsbrev från ett bokförlag. Lustigt nog så kändes det inte så mycket. Vet inte om det var för att jag var utomlands eller om jag är inställd på att det också är en resa att få en bok publicerad. Och att liksom att resa innebär att man inte alltid kommer fram direkt när man ger sig ut i det okända, att man ibland måste gå tillbaka, söka sig till andra vägar så känns det som att ett nej bara är en stig som inte ledde rätt. Och istället för att ta åt mig för att de bestämt sig för att inte ge ut mitt bokmanus så tog jag till mig att de i brevet beskrev mitt manus som "starkt". Och sparar refuseringsbrevet för att kunna påminna mig om även denna resa när jag väl blir publicerad.
