Åke Englund

Häromdagen skulle jag göra en efterrätt som det skulle vara med Muscovadoråsocker i och då jag inte har något minne av att jag någonsin använt det och dessutom älskar socker så tog jag mig ett smakprov. Och i samma ögonblick som jag tog sockret i min mun så fick jag till mig känslor och minnen men det var som att minnena ägde rum i lägenheten bredvid. Jag kunde höra musik genom väggen men jag kunde inte höra så pass mycket att jag kunde avgöra vilken låt det var. Jag kunde känna en stämning av fest och att folk hade trevligt men jag kunde inte komma ihåg varifrån detta minne kommer. I samma ögonblick som smaken av sockret tunnade ut och slutligen försvann så bleknade även minnet bort.
Förvånad och förbryllad tog jag ytterligare lite mer socker varpå musiken, samtalen och skratten i minnet väcktes till liv och återigen var det som att minnena utspelades i lägenheten bredvid. De minnen som väcktes till liv inom mig, även om de tycktes utspelas i en annan lägenhet, fyllde min kropp med en känsla av välbehag, glädje och njutning. Jag fick till mig bilder av ett cocktailparty på 60-talet, män i smoking och kvinnor i aftonklänningar med jazzmusik i bakgrunden. Jag fick en känsla av att jag stått på en balkong och tittat in på festen men inte deltagit. I samma ögonblick som smaken av socker ebbade ut så suddades även minnena ut. Jag har aldrig varit på ett cocktailparty och jag levde inte ens på 60-talet så om inte minnena framkallade av muscovadoråsockret är fantasier skapade utifrån smaken och intryck av filmer så är de kanske minnen från ett annat liv.