Duvan och igelkotten
Kvällarna blir mörkare allt tidigare trots att vi fortfarande är kvar i sommarmånaderna. De promenader efter jobbet som bara för någon vecka sedan åtminstone startade i ljus börjar numera i ett mörker som låter ana den kommande hösten. Jag gick längs den öde gatan och skulle strax svänga runt hörnet men redan innan jag kommit så långt kunde jag höra ett oidentifierbart ljud. Även hundarna kunde höra ljudet och drog mig runt hörnet mot ljudets riktning. Det tog ett tag innan mina ögon vant sig vid mörkret så det smaskande ljudet fick vägleda min blick som slutligen fångades av en makaber syn. På asfalten låg det en huvudlös duva och det smaskande ljudet var en igelkott som sög kroppsvätskor ur öppningen där duvans huvud suttit. Hundarna sniffade och drog mot duvan och igelkotten. Det smaskande ljudet och synen av igelkottens smaskande ur duvans hals fick mig att må illa och jag fick ens känsla av att det jag såg var ett slags omen om naturens kollaps. Jag drog med mig hundarna och lämnade duvan och igelkotten bakom oss men även om jag efter ett tag inte längre kunde se dem då de försvann i mörkret och det smaskande ljudet kvävdes av en passerande buss och slutligen försvann så levde bilden av vad jag sett kvar inom mig.