Jag, en kvinnotjusare...
Jag lever öppet som homosexuell, att påstå något annat vore lögn. Även om man bortser från denna blogg, även om man bortser från de insändare och de debattartiklar jag skrivit, även om man bortser från de tillfällen jag varit med i tv, radio och tidningsartiklar, även om man bortser från de hundratals skolklasser jag föreläst för om homosexualitet. Även om man bortser från allt detta så måste jag ändå säga att lever öppet som homosexuell i min vardag, att påstå något annat vore lögn. Jag kan skämta om min homosexualitet oavsett om jag fikar med kompisar eller om jag sitter på ett ledningsgruppsmöte med mitt arbete, det är sådan jag är. Jag kollar på killar, jag flörtar med killar, jag är kanske inte alltid den smidigaste men det är sådan jag är. Jag är den jag är, men jag är det också med en enorm dos humor, självinsikt och glädje.
Samtidigt så händer det att människor i min omgivning, särskilt kunder på jobbet, gärna vill koppla ihop mig med tjejer som jag umgås mycket med. Eftersom det inte finns någon sexuell spänning mellan mig och de tjejer jag umgås och arbetar med så kan jag umgås på ett väldigt avslappnat sätt med dem och de med mig, detta gör ofta att människor som inte vet att jag är homosexuell ofta kopplar ihop mitt avslappnade sätt att umgås med tjejer med att jag skulle vara ihop med den tjej de oftast ser mig med. Att jag det senaste året varit i Brasilien med en kvinnlig arbetskompis och i New York med en annan kvinnlig arbetskompis gör inte direkt att mitt rykte som playboy minskar. Oftast är det någon bullrig man över 50 med pondus som skrockar och säger att jag är riktig kvinnotjusare. Detta fenomen uppstår såväl på jobbet som när jag är ute och äter lunch med kompisar. Oftast så blir jag lite överraskad över vad de tror så jag skrattar oftast och håller med fast på ett ironiskt sätt som oftast tyvärr inte går fram utan mitt rykte förstärks. Känner inte alltid heller för att slänga fram ett: Nej du, jag är bög så det blir inte så mycket kvinnor här inte! Ingen kommentar jag känner för att säga vare sig när jag jobbar i kassan på ICA eller vid buffén på Royal Thai. Just nu håller det nästan på att bli lite jobbigt med en Frälsningssoldat som verkar fast övertygad om att jag byter tjejer som andra byter underkläder, samtidigt så är det lite så att jag, mest för att slippa undan, har skrockat tillbaka och mumlat något om de där kvinnorna… Jag å andra sidan bär på mina egna fördomar om Frälsningsarmén och homosexuella vilket gör att jag hållit mig från att säga som det är. Så mitt rykte som kvinnotjusare växer…
Förstår din frustration,men jag tror många har för avsikt att omvända dig. Med andra ord ser din homosexuella läggning som ett virus som går att bota.det är allt för många som ser det som sin uppgift.
Förresten,har du någon bra medicin mot blyghet? Har nu sporrat mig själv ett antal ggr att gå fram och prata med en kille men det slutar alltid på samma sätt. Säger ett hej och går vidare. För att sedan förbanna mig själv.
Jag tror att jag kan förstår din situation Åke. Men kan fortfarande inte riktigt se det som ett stort problem för dig. Som du säger, är du öppet homosexuell och vad jag förstår en stark person.
En av anledningarna till att jag inte kan förstå dig fullt ut, kan vara att jag är hetrosexuell och i vissa fall skulle bli glad om någon kallade mig för kvinnotjusare. Det är inte allt för många som gör det för tillfället.
Men jag tycker du ska fortsätta kämpa emot de orättvisor som finns i samhället!
Hej Thord
Tack för din kommentar. Ska villigt erkänna att det inte är ett jätteproblem för mig, det är inte att kallas kvinnotjusare som är mitt problem, tvärtom så tycker jag att det är smickrande att jag uppfattas som trevlig och lätt att umgås med. Det knepiga med den här situationen är nog mer att det känns som att jag hamnar i en situation då jag uppfattas vara något jag inte är och den enda som kan stå för hur det verkligen är, det är ju jag. Tror att det skrämmer mig lite då jag tillbringat så stor del av mitt liv med att dölja och ljuga om vem jag är och jag skräms lite av att hamna i den situationen igen.
Men självklart fortsätter jag att kämpa mot orättvisor, det är en del av mig så jag blir svår att stoppa.
/Åke
Hej Benny
Har funderat lite på din fråga om blyghet. Mitt råd är nog att börja lätt, typ ställa en fråga: Hur är det? Fortsätta nästa gång ni träffas med att kanske kommentera någonting som händer i ögonblicket, beror lite på var ni träffas. Men ta det steg för steg och försöka känna av killens kroppsspråk och försöka bedömma hur gensvaret är.
Just do it, man lever bara en gång och det kan inte bli mer än ett nej.
Hoppas det går bra och att mina tankar kan vara till hjälp.
/Åke