Åke Englund

Dörren slog igen bakom mig och jag möttes av en känsla av fräschhet och svalka från den snötäckta marken. Satte på mig hörlurarna och ljudet från ”Autumn in New York” med Chet Baker strömmade mot mig. Att lyssna på Chet Baker spela en låt om höst under en vårdag när marken var täckt av snö kändes lika uppfriskande som lektionen jag precis haft. Kändes lustigt med tanke på att jag under sekunderna innan jag började min föreläsning varit lika nervös som alltid och desperat funderat på att kasta mig ut genom ett stängt fönster. Och nu kändes det som att det var det här jag var gjord för. Det var det här jag levde för. Det vart stunder som dessa som ger mig någonting. Stunder som dessa som jag ger omvärlden någonting. Stunder som jag brann för. Eleverna hade skrattat. De hade lyssnat. De hade varit tysta så att man kunnat höra en knappnål falla. De hade ställt frågor. Vi hade diskuterat. Vi hade tagit upp frågor som inte gick att ge enkla svar på. Vi hade diskuterat livet. Jag hade levt livet. Vi hade mött livet och livet var fyllt av löftet om en framtid.