Åke Englund

Kvällarna var mörka i skiftet mellan vinter och vår. Ingen snö som lyste upp avstånden mellan gatlyktorna. Men mörkret passade mig under min promenad med hundarna efter kvällens arbete. Tankarna dröjde sig kvar vid händelser från tidigare under kvällens arbetspass. Det irriterade mig att jag tagit åt mig så mycket av en kunds utbrott på mig. Dessutom över något som låg utanför min makt att påverka eller förändra. Jag lyssnade på radio under min promenad och hörde en intervju med barn och lärare i japan efter katastrofen som var för ett år sedan. Hörde om hur barnens lek och ritande hade förändrats efter katastrofen. Hur de var osäkrare och deras teckningar var mörkare än innan. När jag gick där i mörkret så kände jag plötsligt hur tårarna rann längs mina kinder. Visste inte om jag grät för det jag hörde på radio eller om jag grät av trötthet från livet i övrigt. Men gjorde inte så stor skillnad. Ingen såg mig gråta i mörkret.