Åke Englund

Bläddrar fram och tillbaka mellan kapitlen i texten. Det känns lite förmätet att kalla det en bok innan jag är färdig men det är 375 000 tecken och texten väger tungt i handen. I utskrivet format ser jag missar som jag gjort under skrivandets gång och jag letar i väskan efter en penna för att kunna markera ändringar som behövs göras. Hittar en penna i väskan och tittar förundrat på den. Det är en bläckpenna med reklam för ett hotell i Chicago. Pennan är från resan i somras då jag tillbringade några veckor med en vän i Chicago. Jag hade haft med mig de första kapitlen till boken så att han skulle få läsa och ge mig förslag på förändringar och se om jag hade något som skulle kunna bli en bok. Idag sitter jag här med 23 kapitel och hundratusentals tecken senare så är jag snart redo att ge den till en lärare som ska göra min första riktiga korrekturläsning för att se så att mitt språk och grammatiken är rätt. Tittar på pennan och tänker på hur långt jag kommit sedan jag stod på hotellrummet och tittade ut genom de stora fönstren mot Lake Michigan när min vän läste igenom de första utkasten.