Åke Englund

Sitter på caféet och skriver, tappar fokus för ett ögonblick och tittar på folk omkring mig. Brottsstycken av deras samtal når genom musiken jag lyssnar på men annars ser jag bara deras ansiktsuttryck, skratt och gester. För dem är jag bara en kille med en laptop. De anar inte vad jag skriver om, vilka upplevelser som jag skriver om. Jag tittar på ett barn som möter min blick och lägger huvudet på sned som om han försöker få kontakt med mig. Jag ler tillbaka och tänker på hur oskyldigt livet måste verka i den åldern. Alla omkring mig verkar så glada och för ett ögonblick tappar jag modet. Rädslor från barndomen om att inte bli trodd gjorde sig påminda. Känslan som jag försöker beskriva i boken,hur rädslan för att inte bli trodd har påverkat mig under min uppväxt, tog nu ett lika fast grepp om mig som det gjort under hela min uppväxt.