Minnets grusvägar

Det färska väcker det gamla, det nya väcker det döda tänker jag för mig själv när jag står och jobbar. Tänker på hur jag alltid tycks leka med orden även när jag inte skriver. Som en filmregissör alltid leker med vinklar och bildsättning även när han inte filmar. För ett ögonblick är det som att jag dras med i en tunnel och ramlar ut på en vägkant i en skog i norrland. Jag blundar under ett fåtal sekunder samtidigt som jag insuper doften från de färska smultronen som ligger i asken som kunden framför mig ska köpa. Jag har ansiktet snett nedåt och bort från kunden när jag stänger mina ögon. Så när jag jag far genom tunneln och ramlar ut på den där grusvägen i norrland sker det obemärkt för kunden som forsätter att plocka sina varor på kassans rullband. Jag kan fysiskt känna smärtan av att ramla på grusvägen då jag halkat ett otal gånger under min uppväxt, i mina försök att komma åt smultronen som växer i diket som löper längs grusvägen. I minnet plockar jag bara de färska smultronen som jag trär på ett grässtrå, låter de omogna smultonen växa sig röda och mogna till en promenad en annan dag. Jag hade kunnat vandrat längs minnets grusväg en lång stund. Hade kunnat känna sommarvärmen bränna på min rygg och höra flåsandet från morfar och mormors hund som ivrigt sprang omkring mig under mitt smultronplockande i hopp om att jag skulle leka med honom istället. Men det fanns ingen tid. Ingen tid för att vandra längs minnets grusvägar under varma sommardagar. Jag drogs tillbaka genom tunneln och manifesterades obemärkt framför kunden som inte märkt något av att jag för ett fåtal sekunder lämnat vardagens tristess tack vare hennes smultron i en plastask.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback