Åke Englund

Under ett kvällspass för några dagar sedan kom det fram en alkoholpåverkad kille som berättade att han var bisexuell. I samma ögonblick han sagt det kunde jag se att han ångrade vad han sagt och han vände sig om och gick. Efter några minuter kom han tillbaka och sa att ingen fick veta något men att han bara var tvungen att berätta det för någon. Jag svarade att vi kände ju inte ens varandra, så vem skulle jag berätta det för? Dessutom har jag själv levt i hemlighet om vem jag är, så jag vet hur viktigt det kan vara att ingen vet något. Det var uppenbart att han ville prata mer men jag hade mycket att göra och några vänner till honom kom in i burtiken, så vi återgick till våra respektive roller som kassabiträde och kund. Två personer som inte känner varandra. Två personer som inget har gemensamt för utom utbytet av varor mot kontanter. När han betalt och han gick ut med sina vänner vände han sig om och våra blickar möttes. Hans blick var bedjande som om han bad mig att inget säga. Jag nickade som om för att försäkra honom om hans anonymitet. Ögonblickets mörker mötte kvällens mörker och drunkade i hans vänners oväsen.