Åke Englund

Sitter på caféet och skriver. Tittar mig omkring på alla människor som sitter och fikar. Tittar på tjejen som inte släppt sin mobil med blicken den senaste halvtimman. Tittar på den kraftiga mannen med sitt stora skägg och håret uppsatt i en hästsvans, tittar på hur han försöker lösa dagens korsord i tidningen men mest verkar försvinna med blicken ut i den regniga eftermiddagen. Tittar på de två kvinnorna som sitter med varsitt barn. Jag skrattade och tänker lattemorsor för mig själv. Inser att när jag satte mig ner för att skriva för några timmar sedan så var det nästan tomt på caféet och nu satt det folk vid nästan varje bord. Jag tittade på datorskärmen igen och fortsatte att skriva på nästa kapitel. Efter en stund kände jag hur någon stod stilla framför mitt bord så jag lyfte blicken från bildskärmen. Framför mig stod mannen med det stora skägget och hästsvansen. Han plirade mot mig med vänliga ögon och frågade om jag jobbade. Jag svarade att jag var ledig idag. Han frågade la huvudet på sned och frågade vad jag gjorde om jag inte jobbade. Jag svarade att jag skrev en bok. Han såg nu mer nyfiken ut och frågade om den handlade om mig själv. Jag svarade att den handlade om mig när jag växte upp. Sa att det var enklast att börja med att skriva en bok om mig själv. Han frågade om jag haft en svår barndom och jag svarade lite undvikande då jag inte tycker om att säga att jag haft en svår barndom. Allt beror på vad man jämför med brukar jag tänka. Mannen log ännu mer och sa att ingen vill väl läsa om någons lyckliga barndom så han hoppades för bokens skull att jag hade haft en jobbig barndom. – Och om du haft det så kan jag bara gratulera, se hur långt du kommit idag, sa han och log när han gick iväg.