Åke Englund

Min tid var ute. Om jag skulle hinna duscha och byta om utan att stressa alltför mycket innan lunchen så var jag tvungen att sluta simma och bege mig mot duscharna. När jag simmat den sista längden och skulle gå upp ur bassängen så var det fullt med folk i delen av bassängen som var för de som simmade långsammare och jag hade verkligen ingen lust att gå mot strömmen för att kunna ta mig ur bassängen. Funderade på om jag kanske kunde häva mig upp ur bassängens kortända, det var visserligen lite hög kant men det skulle nog kunna fungera. Jag sträckte mig så att jag fick tag på bassängens ytterkant och hävde mig uppåt. Men, halvägs upp insåg jag att jag inte skulle orka och fallet mot bassängens kant blev hastigare än väntat och när bröstkorgen trycktes ihop hördes ett knastrande ljud och smärtan fick mig att nästan tappa andan. Men andan var inte det enda jag tappade, mina badbyxor hade åkt ner en bra bit. Jag släppte taget med högerhanden för att kunna dra upp badbyxorna. Och i samma ögonblick som jag släppte taget ökade trycket på vänstersidan av bröstkorgen och återigen ackompanjerades smärtan i överkroppen av ett knastrande ljud från bröstkorgen. När jag gjorde desperata försök att dra upp badbyxorna samtidigt som jag uthärdade smärtan från bröstkorgen så kom det en prutt, fis, fjärt. Kalla det vad man vill men det var inga tvivel på vad det var som lät. Full av förödmjukelse och smärta gled jag ned för bassängkanten och lät vattnet omsluta mig.