Mer
Trots kvällens kraftiga regn låg värmen kvar likt en matta när jag gick genom den mörka parken. Allt gå genom parken efter mörkrets inbrott tvingade mig att förlita mig på mina sinnen på ett helt annat sätt än på dagen. Och även om hundarna ledde mig framåt så fick jag förlita mig på det förlupna ljuset från den närliggande motorvägen. De mörka speglingarna i vattenpölarna. De olika nyanserna i skuggorna. Det knastrade ljudet av mina skor mot grusgången. På något sätt så var det som att jag inte bara var tvungen att uppleva parken med mina sinnen för att ta mig fram. Jag njöt av att göra det. Det kändes på något sätt som en metafor för mitt liv den senaste tiden. Jag kanske inte längre vandrar i mörkret lika mycket eller lika ofta som tidigare men jag upplever livet med mina sinnen mer och mer för varje dag som går. Jag ser mer nyanser, känner mer, upplever mer och framför allt. Jag lever mer.