Delad smärta
När jag gick över torget var jag som så ofta lite disträ, försökte hitta en låt på mobilen samtidigt som jag höll boken och anteckningsblocket mot den sidan av bröstkorgen där revben inte var brutna. När jag hunnit en bit in på torget insåg jag att folk stod stilla omkring mig, på tok för stilla. Jag stannade upp och tittade mig omkring. Insåg snabbt att alla stod och tittade mot rådhuset och klockan därpå. Klockan var någon minut i tolv och jag insåg snabbt att det var en tyst minut för offren i massakern i Norge. Jag tog ur hörlurarna och ställde mig stilla och tittade på de tända ljusen som stod på rådhusets trappa. Hörde vattnet från fontänen och tänkte på alla som slängt sig i vattnet för att komma undan gärningsmannens skjutande. Hörde någon ett par meter bort som grät och jag kände hur jag också började gråta. Den tysta minuten gick mot sitt slut men nästan ingen på torget rörde på sig. Det var som att vi alla var för tagna av ögonblicket. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder och jag torkade bort tårarna med baksidan av min lediga hand. Till slut bröt jag mig ut från gruppen av stillastående människor och gick min väg.