Åke Englund

Det råa vinterregnet tycktes gå genom kläder, ben och märg när jag stod där i den kalla vinternatten medans hundarna utförde sina behov mot ett av träden som stod längs gatan. En kvinna gick förbi mig utan att titta mot mig och det kändes som att hon önskade att hon var ensam, nästan som om jag var ett hot mot henne. En av hundarna tittade nyfiket mot kvinnans håll och lade huvudet på sned som om han funderade på vem kvinnan var och varför hon, med sitt sätt att gå, gjorde sitt yttersta för att inte bli sedd. Som om jag vore smittad av en känsla av skam från kvinnan som inte ville bli sedd tittade jag ner i asfalten. Den regnvåta asfalten återspeglade skenet från reklamskyltar och gatlyktor vilket skapade effekten av en svart spegel. Kvinnans sätt att undvika mig, skammen och rädslan jag kände stråla från henne och den allmänna känslan av att livet går mig förbi förstärktes och för ett ögonblick var det som att jag var levande begravd under den svarta spegeln. Genom den regnvåta blänkande asfalten, genom den svarta spegeln som jag låg begravd under, kunde jag iaktta och känna människor gå förbi, kliva på mig och passera mig utan att se mig. Allt de såg var den svarta blänkande spegeln.