Åke Englund

Oftast när jag sätter mig ned och skriver mina blogginlägg så vet jag väldigt lite om vad jag ska skriva och vad jag vill få fram. Oftast så utgår jag bara från en tanke eller en känsla. Ibland blir jag inte nöjd och ibland känns det för privat och då får jag börja om från början. Vid dessa tillfällen kan jag sakna känslan av att knyckla ihop pappret och slänga det i en soptunna för att avreagera mig. Men så fungerar det ju inte när man skriver i Word. Ibland vet jag om på förhand att ämnet jag skulle vilja skriva om är för privat men då skriver jag ett blogginlägg som jag sparar och publicerar ett annat. På något sätt är det som att själva skrivandeprocessen hjälper mig att få ordning på mina tankar och känslor.
Idag ville jag skriva om ett samtal jag hade med en vän om hans relation och min avsaknad på drömmar kring en relation. Jag har inga problem med att bli förälskad, det blir jag flera gånger varje dag, men jag kan inte se mig själv i ett förhållande. Och under samtalet med min vän så blev det så tydligt att jag inte känner någon längtan eller önskan att vara tillsammans med någon. Och det känns inte ens tomt. Men när jag satte mig ner för att skriva ett inlägg om samtalet så kändes det för privat, för svårt och jag kände mig nästan tvungen att försvara varför jag inte känner någon lust eller längtan av att vara tillsammans med någon. Men så nu när jag skrivit ner mina tankar och känslor så kände jag att det är ju verkligen det här jag känner. Här och nu, allt kan ändras men det är vad jag känner här och nu. En författare lär ha sagt att skriva är för henne att ta reda på vad hon tänker. Och det är nog så med mig också, jag skriver för att ta reda på vad jag tänker, för att ta reda på vad jag känner och vem jag är.