Tillbaka i vattnet
Lite mer än en månad senare var jag tillbaka på olycksplatsen. Den största smärtan från de brutna revbenen har avtagit under veckorna som gått och jag hade bestämt mig för att prova att simma igen. Simning ska ju vara en skonsam form av träning även om det var efter att jag simmat som jag bröt revbenen. Men det var ju mitt eget fel och inte simningen i sig. Och nu var jag tillbaka igen och redo att försöka igen, behövde röra på mig, behövde få ur mig lite energi. Det var nästan folktomt i den delen av bassängen där man motionssimmade och jag steg ner i vattnet, lät den svala känslan från vattnet omfamna min kropp när jag tog några simtag och begav mig ut i bassängen. Men, smärtan skar till direkt och jag fick stanna upp. Prövade ryggsim, trots att jag inte gillar att simma ryggsim, och det gick mycket bättre. Jag lärde mig att simma sist i klassen när jag gick i skolan och simning har aldrig varit min starka sida och oftast simmar jag bara bröstsim. Jag har aldrig känt mig bekväm med att simma ryggsim, tycker inte om att ha öronen under vatten och jag har svårt att slappna av, är konstant nervös för att få vatten i näsan. På något sätt så känner jag inte att jag har samma kontroll när jag simmar ryggsim som jag har när jag simmar bröstsim. Men nu var det inte så mycket att göra annat än att simma ryggsim om jag skulle simma smärtfritt. Så jag slappnade av, lät vattnet täcka hela min kropp förutom ögon, näsa och mun. Andades djupa lugna andetag och lät blicken följa detaljerna i taket samtidigt som jag simmade. Spänningen i kroppen gav med sig, nervositeten inför att hålla öronen under vattnet ersattes av ett lugn då alla ljud i simhallen dämpades. Ett tillstånd av självsäkerhet tog min kropp i besittning och jag svepte fram genom vattnet.