Utan sköld, utan mur
När vi mötte varandra stod vi på varsin sida av gatan och trafiken gjorde att ingen av oss hörde vad den andre sa, så han gick över till min sida av gatan. Min puls skulle ha slagit i taket om vi inte varit utomhus så den sköt upp likt en fontän och slog ner i marken där den likt mig förvandlades till en våt fläck. Han var snyggt klädd, vacker och med ett leende som fick mig att smälta. Vi brukar prata med varandra när han handlar av mig på jobbet och vi brukar stråla ikapp med varandra, när vi möts tror folk som ser oss att vi kommer att spricka då våra leenden är så stora. Och nu kom han över till mig och han pratade om hur dagen varit, om mina hundar och han verkade lika ivrig på att prata med mig som jag är när han handlar av mig. Men som en omkullvält flaska rann modet ur mig i stora klunkar och jag tappade totalt talförmågan. Utan min arbetsuniform som sköld, utan kassadisken som mur, tappade jag min säkerhet. Ursäktade mig med att jag var tvungen att gå och jag kände hur han tittade häpet på min ryggtavla när jag gick bort längs gatan tills jag var utom synhåll. Varför kan jag inte vara lika framåt och modig privat som jag är på jobbet?