Tappade ord
Jag hade varit helt utslagen av förkylningen och sovit den mesta av tiden de senaste dygnen men ett par timmar innan det var dags för finalen i Estradpoesi lyckades jag ta mig upp, duscha och ta ett par Alvedon. Jag skulle visserligen bara läsa en dikt och inte delta i själva finalen men jag hade fortfarande inte skrivit något och tiden började rinna ut. Bestämde mig för att ta något självupplevt som därigenom skulle vara lättare att framföra då jag kunde tala ur minnet. När jag gick upp för den korta men ångestfyllda trappan till scenen gick jag igenom minnet och försökte sätta ord på det. Väl uppe på scenen justerade jag mikrofonstället, tittade ut över publiken men ljuset från strålkastarna bländade mig när jag började prata. Minnet som jag talade utifrån hade jag burit inom mig under många år och nästan inte berättat för någon. Aldrig sagt högt. Det skulle ju vara så enkelt att bara beskriva minnet. Att bara beskriva stämningen. Sätta ord på det hade hänt den där natten. Den där natten när jag som 10-åring hade blivit en del av en lögn. Ingen i publiken kunde ju veta vad som var sant och vad som var dikt. Men nu när jag stod här och sa det högt. Och jag började staka mig. Ju mer jag vande mig vid ljuset desto tydligare kunde jag se publiken. Jag kunde se dem som jag gjorde till delaktiga i hemligheten som jag burit inom mig under så många år. Jag tappade orden. Orden föll till marken lika tunga som den skam och skuld jag varit fylld av sedan den där varma sommarnatten. Jag kunde se publikens blickar och tystnaden mellan meningarna var inte längre effektfulla pauser i en dikt. Tystnaden mellan meningarna hade övergått från effektfulla pauser till en medvetenhet om att detta var något som hänt och publiken kunde känna smärtan jag burit på. Jag fann inga ord längre. Tystnaden var smärtsamt som knytnävsslag. Jag tittade ut över publiken. Jag tittade ner på mina händer som höll ett fast grepp om mikrofonstativet. Allt jag hörde var mina egna andetag. Tog ett djupt andetag, höjde huvudet och tittade ut över publiken. Gjorde jobbet, fann ord. Inte de rätta orden, inte orden som berättade om smärtan jag burit inom mig. Men jag fann ord som kunde bära mig fram till slutet på kvällens framträdande.