Befriande poesi
Sedan ett tag tillbaka har jag gjort sporadiska försök att tävla i att läsa egenhändigt skriven poesi inför publik. Trots att jag har uppfattningen att jag inte kan skriva poesi, samtidigt som jag har scenskräck. Inte den bästa kombinationen kanske kan tyckas. Men det är en utmaning och jag har en förkärlek till att skriva, att sätta samman ord som väcker känslor och skildrar min inre värld. Detta samtidigt som jag är ostrukturerad och sällan förbereder mig inför ett framträdande, så jag har varit tvungen att välja ämnen som jag känner mig bekant nog med för att kunna skapa dikten i samma ögonblick som jag framför den med endast några stödord som fundament. Så för att hitta dessa ämnen har jag valt sådant påverkar mig nu, sådant som har påverkat tidigare. Vilket inneburit att jag skrivit och framfört dikter om sådant som jag aldrig tidigare sagt till någon, jag har skrivit och framfört dikter om sådant jag känner och tycker men aldrig säger till någon. För hur kan publiken veta vad som är sådant som jag hittat på och sådant som är sanning. Att säga dessa saker högt, att säga högt det jag aldrig sagt högt, att öppet prata om det som jag burit inom under så lång tid. Allt detta har varit märkligt förlösande och rent av befriande.