Åke Englund

Att åka till Göteborg hade varit ett ögonblickets ingivelse så när jag stod i kön på Mc Donalds, orakad och rufsig i håret, var det sista jag kände för att träffa två superstylade fjollor. Tro mig, jag har inget emot fjolliga killar, det finns säkert de som tycker att jag är en fjollig bög och jag har inga större problem med det. Hur jag är, eller hur jag uppfattas av andra, är det en del av den jag är och jag ser inget problem i det. Men allt har sin tid och sin plats och jag kände mig inte på humör, framför allt kände jag mig nedklädd och ofixad. Men nu stod de i kön och såg ut att komma direkt från en fest. Jag skulle ut från restaurangen och det fanns inget annat att göra än att gå förbi dem och hoppas på det bästa. Vilket höll typ två sekunder...
Jag lyckades nätt och jämnt gå förbi dem men jag kunde se i ögonvrån att jag var igenkänd och att bara gå förbi hade bara varit löjligt så jag vände mig om och sa hej! Den ena killen kände igen mig och han kunde till och med mitt namn trots att han bodde i Göteborg, världen är allt bra liten. Efter lite småprat ursäktade jag mig med att jag skulle med en buss och lämnade dem. Något som visserligen stämde men mest berodde min brådska på att jag jag kände mig ful, blyg och tafatt. Än värre hade det blivit när jag kände att den ena killen var uppenbart intresserad av mig. Varför har jag så lätt att vara flörtig och avslppnad när det inte är allvar (stackars killarna på min arbetsplats) men så fort någon är intresserad av mig på allvar så kläs jag i en rustning av blygsamhet och självförakt och springer mot en påhittad klocka likt Askungen.