Åke Englund

Trots att jag har en chefsposition på mitt arbete, trots att jag föreläst om homosexualitet för tusentals skolungdomar, trots att jag åker ensam utomlands flera veckor per år. Trots detta håller min dåliga självkänsla mig i ett fast grepp. Trots att jag har vunnit pris för mitt engagemang för homosexuellas rättigheter, trots att jag erbjudits arbeten som jag inte sökt, trots att jag skriver för en av Sveriges största tidningar. Trots detta tar min dåliga självkänsla ett fast grepp om mig och ibland släpper den inte taget på dagar eller veckor. I synnerhet när jag hamnar i situationer där jag inte får svar, i situationer där jag tvingas leva i ovisshet. I dessa situationer kramar min dåliga självkänsla all kraft ur mig, den kramar allt hopp ur min kropp. Och som regel är det ofta helt i onödan.
Gång på gång hamnar jag i situationer där jag krigar med min självkänsla och precis när jag gett upp, när jag gett efter och förlikat mig med att jag inte var värdig, inte var bra nog, när jag ligger på marken i fosterställning. Då visar det sig att det bara tagit tid för mig att få svaret jag väntat på och ovissheten jag upplevt bara varit min dåliga självkänslas grymma lek. Och varje gång ger jag mig själv skuldkänslor för att jag inte var stark nog att hålla ut och slåss mot min dåliga självkänsla. Ironiskt nog så föder skuldkänslorna min dåliga självkänsla likt ett monster som äter sin egen svans.