63 kilo kan inge respekt

När jag gick genom butiken mot kassorna så ångrade jag att jag tackat ja till att komma in och arbeta de två sista timmarna innan butiken stängde. Efter att ha varit på kurs under dagen hade jag somnat i soffan och jag var nu nyvaken så mitt humör var inte på topp när jag gick genom butiken så jag bestämde mig för att gå förbi lösgodisgången och plocka ihop lite godis för att höja blodsockret. Och när jag svänger in i lösgodisgången så ser jag en man stå längst bort i gången med ryggen mot mig. Mannen var i full färd med att stoppa ölburkar innanför sin jacka. Jag kände igen mannen sedan tidigare och jag har vid flera tillfällen har kunder berättat för mig att han snattar men jag har aldrig sett något själv. Förrän nu. Och jag kände hur ilskan steg inom mig likt lava ur en vulkan, en ilska ivrigt påhejad av mitt ”morgonhumör”.
Jag backade snabbt ur gången och gick och ställde mig utanför kassorna där jag väntade på att mannen skulle komma fram till kassorna. När han kom fram till kassorna och såg mig stå där så lät han andra kunder gå före och försökte sedan ställa sig så att jag inte skulle se honom. Jag blev än mer irriterad på hans patetiska försök till att gömma sig för mig och jag började nu gå mot mannen rakt in kön av kunder. Jag hade fortfarande inte yttrat ett ord till varken till någon i personalen eller till någon kund. Min blotta blick fick mannen att backa och gå in i butiken igen. Jag gick efter honom när han inför mig och kunder plockade tillbaka öl, ost, fläskfilé och andra varor, till slut hade han plockat av sig allt han tagit och jag gick efter honom hela vägen ut ur butiken. När han lämnat butiken gick jag till kassan och hälsade på arbetskamrater och kunder, alla hade sett vad som hänt men ingen tycktes våga nämna det som hänt. Mina 63 kilo till trots så kan jag ge ett intryck som ger respekt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback