Åke Englund

När jag såg en film på bio häromdagen var det en mening som greppade tag i mig, och en bit in i filmen förstod jag varför. Meningen hade samma innebörd som en mening från en låt som påverkade mig mycket när jag flyttade tillbaka till Borås för snart nio år sedan. Båda meningarna handlade om svårigheten i att göra ett val som känns omöjligt. Samtidigt så insåg jag hur rädd jag var den gången för nio år sedan, när jag lämnade något som betytt mycket för mig men som var över för något som var okänt för mig. Jag såg det inte så när jag tog steget men i så här i efterhand inser jag hur rädd och osäker jag egentligen var. Och när jag ser på det så här i efterhand så inser jag att jag inte är lika rädd längre. Jag är inte orädd men jag är heller inte lika rädd för livet som tidigare. Det var som att mina andetag lättade när jag satt där i biosalongen och insåg vilken resa jag gjort under dessa år. En resa som började med att åka tillbaka. Lustigt nog så sägs det att man inte kan åka tillbaka men det var just resan tillbaka som gjorde det möjligt för mig att kunna resa vidare i livet, en resa tillbaka som gjorde det möjligt för mig att åka framåt. Och nu står jag på livets perrong och ska ut på ännu en resa. Även denna resa gör jag själv. Denna resa blir kortare tidsmässigt men längre geografisk. Det som fick mig att välja destination denna gång var en filmfestival då jag gjort några av mina längsta och viktigaste resor i biosalongens mörker. Med mig på resan har jag pennan och kameran för att dokumentera mina erfarenheter, lärdomar och insikter.