Bollsinne

Under kvällspromenaden med hundarna såg jag något som låg i mörkret bland buskarna. Nyfiken gick jag fram för att ta reda på vad det var och fann en basketboll liggandes inne bland buskarna. Jag tittade mig omkring som om det skulle pågå en basketbollmatch i närheten och de skulle sakna sin boll. Att det var sen kväll och mörkt ute slog mig inte utan jag kände mig som en nyfiken skolpojke. Fast jag var aldrig den där nyfikna skolpojken, jag var mer den rädda skolpojken. Jag var mer killen som blev vald sist, oftast med kommentaren
–Vi tar väl honom då!
Det är först som vuxen som jag fyllts av nyfikenhet inför att spela bollsporter, lite på samma sätt som jag intresserar mig för dans. Men på samma sätt som det är med dans så utsätts man inte för bollspel som vuxen då man inte har schemalagd gymnastik som man hade i skolan. Så det var med nyfikenhet och stor ovana som jag lyfte upp bollen, kände dess tyngd i handen och det var med stor försiktighet som jag lät den studsa mot marken för att sedan fånga den. Ljudet från bollen när den studsade mot asfalten fick mig att le och jag kunde se framför mig hur jag tränade med ett basketbollag. Jag satte bollen under armen på samma sätt som jag sett att baskettränare gör när de coachar sitt lag. Jag gick en bit med bollen under armen och sög in känslan av att känna mig som en basketspelare och studsade med den igen och tillsammans med hundarna sprang jag efter en studsande basketboll på en öde parkering en sval sommarkväll.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback