Åke Englund

Kvinnan framför mig letade efter sitt kundkort i en stor väska. Det var uppenbart att hon inte såg bra och det var lika uppenbart att hon under många år arbetat på att förneka att hon behövde använda glasögon. Det faktum att hon inte såg bra nog att kunna hitta sitt kort och än mindre lyckas dra det i betalterminalen var desto mer uppenbart för de som stod i den snabbt växande kön bakom henne. Jag fick hjälpa henne att dra kortet i ”den förbannade” betalterminalen. Till en kör av suckar och stönanden fick jag slutligen dra hennes även hennes betalkort i ”den förbannade” betalterminalen. Efter att hon slagit fel kod två gånger varnade jag henne för att hennes kort skulle komma att spärras om hon slog fel kod ytterligare en gång och jag fick slå hennes kod eftersom det var ”så jävla” små siffror i betalterminalen. Ilsket rycker hon åt sig det kvitto som ligger närmast henne och jag tänker för mig själv att kommer nog aldrig att se att hon fått fel kvitto så jag orkar inte bry mig om att säga något. Slutligen packar hon ihop sina varor och lämnar butiken men efter ett tag återvänder hon och min första tanke var att hon sett att hon fått fel kvitto. Men det var ingen fara då hon hade glömt bort att be om en kod till parkeringen. Bara tanken på att hon körde bil fick mig att skaka på huvudet och fundera över ett favorituttryck som jag har: Le och låtsas att det är normalt.