Tårar på tåg

När jag var 10 år och min pappa dog så slutade jag att gråta. Jag vet inte om jag grät mycket mycket innan min pappa dog men det var som att tårkanalerna torkade ut, mina känslor blev stumma när min pappa dog och det skulle komma att ta 15 år innan jag skulle komma att kunna gråta igen. Idag gråter jag, tack och lov, inte så mycket för det som händer i mitt liv. Men, jag kan gråta i biomörkret, när jag ser djur som behandlas illa och inte att förglömma, när jag ser på Oprah… Häromdagen satt jag och läste en bok under tågresan in till Göteborg och jag kom på mig själv med att gråta så jag avbröt läsandet och tittade ut genom fönstret och regnet som föll utanför och på fönstret vilket skapade skuggor i mitt ansikte som maskerade mina tårar. Först förstod jag inte varför jag grät men efter en stund så insåg att det var tårar av glädje och en slags stolthet över det som huvudpersonen i boken gjorde för sina vänner och för kärlekens skull. Samtidigt så insåg jag att jag grät över en barndom och tonår som jag aldrig haft.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback