Just when I thought I was out... they pull me back in. -Michael Corleone

Efter att ha föreläst om homosexualitet under mer 15 år så har jag allt oftare funderat på att sluta föreläsa. Att föreläsa är slitsamt och jag skulle vilja göra något annat av min energi och mitt intresse för homosexualitet. För jag har fortfarande ett brinnande intresse för att skildra och tolka den homosexuella upplevelsen och erfarenheten som jag ständigt bär med mig. Och med tiden har jag istället funderat på hur jag kan använda mig av film, fotografi och det skrivna ordet. Men bara för att jag vill sluta så innebär det inte att efterfrågan på mina föreläsningar minskar och när jag börjat ställa in mig på att sluta så kan det kännas lite överrumplande när jag får förfrågan om att föreläsa. I synnerhet när det är föreläsningar som jag redan vid förfrågan vet om kommer att bli väldigt krävande. Som idag när jag hade bytt om efter en hård arbetsdag och var på väg hem, men fångades upp av en lärare i vars klass jag föreläst tidigare. Lektionen hade varit en av de tuffare jag haft under mina 15 år och det känns fortfarande i magen (och hjärtat för den delen) när jag ser henne. Och nu hade hon ett specialuppdrag som hon var säker på att jag var en av få som skulle kunna klara av. Hon ville att jag skulle komma och föreläsa för en grupp som var ”extremt fördomsfull och hatisk mot homosexuella”. Hennes beskrivning var som tagen från ett tidningsreportage om en mördare. Min önskan att skildra homosexualitet genom film, fotografi och skrift växte sig ännu starkare när jag stod där framför henne samtidigt jag kunde känna hur viktig min insats fortfarande kan vara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback